7 jul 2023: Dokumentärer om Sinéad O’Connor, Wham! och Ralph Lundsten! Plus ett sydafrikanskt polisdrama & ett Soderbergh-sömnpiller
I veckans nyhetsbrev: Nothing compares – en film om Sinéad O’Connor, WHAM!, Reyka – brottsprofilerare, Full Circle, Normala människor, Ralph Lundsten – musikskapare & Veckans påminnelser.
Nothing Compares – en film om Sinéad O’Connor
Dokumentären inleds med ett mycket obehagligt ljud. Kris Kristofferson har precis presenterat Sinéad O’Connor som nästa artist och det mycket obehagliga ljudet vi hör kommer från publiken som var på Madison Square Garden för att fira Bob Dylans 30-årsjubileum som artist. Och publikmottagandet är minst sagt blandat – ungefär hälften jublar och hälften buar. Senare i dokumentären säger O’Connor: »… det är det konstigaste jävla ljudet jag någonsin hört i mitt liv. Och det får mig att vilja kräkas.« Jag är benägen att hålla med. Knappt två veckor tidigare hade hon rivit sönder ett foto av dåvarande påven, Johannes Paulus II, i direktsändningen av satir-programmet Saturday Night Live.
Men innan vi får se hela den sekvensen backar dokumentären snabbt till sångerskans ungdomsår. Hon berättar mycket själv, men de enda nutida bilderna på henne visas under sista låten i dokumentären. Mycket av det hon kämpade för (som aborträtt) och mot (som mörkandet inom katolska kyrkan), och fick enormt mycket skit för, för nästan 30 år sen, har ändrats till det bättre, i alla fall på Irland. Samtidigt finns många patriarkala strukturer kvar både här och där i världen.
Tyvärr får vi inte höra någonting av (och inte ens så mycket om) Nothing Compares 2 U, låten hon fortfarande är mest känd för. Prince dödsbo nekade filmens regissör Kathryn Ferguson att använda låten. I dokumentären nämns inte heller att Sinéad konverterade till islam 2018. Jag hade gärna hört mer om det också.
Missa inte!
Nothing Compares – en film om Sinéad O’Connor har premiär på SVT Play den 8 juli.
WHAM!
Är det dags för en slags upprättelse för Andrew Ridgeley? Ungefär tre minuter in i dokumentären kläcker han ur sig att hans smeknamn på George Michael är »Yog«. Efter det så är det mycket »Yog, Yog, Yog, Yog« och han visar sig vara »mycket mer« än i alla fall jag hade förstått. Det är inget snack om att det är George Michael som är den stora stjärnan men här får vi också lära känna Andrew Ridgeley lite mer. Det är framför allt det jag gillar. Men jag blir också påmind om att jag fortfarande inte har sett George Michael-dokumentären George Michael Freedom Uncut än. Jag gissar att den innehåller lite mer mörker och/eller i alla fall lite mer djup.
Dokumentären är lite tunn – och kanske just därför väldigt lättittad. Nästan Barbie-tv, men efter den blytunga dokumentären om Sinéad O’Connor var det lite trivsamt. Och för er som är med i Whamageddon (där man ska försöka undvika att höra Last Christmas mellan 1 och 23 december) varje december – passa på nu (eller – ni har ju ungefär fem månader på er).
WHAM! finns på Netflix.
Reyka – brottsprofilerare
Kriminalprofileraren Reyka (Kim Engelbrecht) är huvudperson i det här sydafrikanska kriminaldramat med samma namn som huvudpersonen (men som här i Sverige fått den övertydliga titeln Reyka – brottsprofilerare). När Reyka var 12 år blev hon bortförd av Angus Speelman (Iain Glen), vilket satte djupa spår i henne.
När vi kommer in i serien har KwaDungezwa-polisen kallat in henne för att få hjälp med att fånga en seriemördare vars offer hittats i sockerrörsfälten. Den som gissar att vi får se Iain Glen i orange overall tror alldeles rätt. Jag har inte sett tillräckligt mycket för att vara helt säker på att det är en När lammen tystnar-vibe mellan Reyka och Speelman, men det är nog ingen vild gissning. Jag har bara sett ett avsnitt men gillar skådisarna och miljöerna, så jag kollar vidare. Serien är klar för en andra säsong.
Reyka – brottsprofilerare har premiär på SVT Play den 12 juli.
Full Circle
Det som »borde« ha varit veckans absoluta topptips var i mina ögon en besvikelse, trots stornamn som Claire Danes och Timothy Olyphant (båda går genom rutan) och dessutom Zazie Beetz (nu senast paparazzi-fotograf i ett Black Mirror-avsnitt) och Dennis Quaid som jag också verkligen gillar.
Storyn går i korthet ut på att en kidnappning går åt skogen och bildar ringar på vattnet i en slags släktfejd med (typ) ockulta förtecken (de pratar om öppna ringar som måste stängas, och så vidare), där änkan Savitri Mahabir (CCH Pounder) måste åsamka familjen som skadat hennes familj samma smärta som de åsamkat henne. Om jag förstod rätt… Tyvärr tappar jag fokus snabbare än jag själv skulle önska. Det är snyggt och mycket välspelat men jag tänker på annat när jag har för tråkigt – och det har jag redan några minuter in. Lite som en Tarantino-rulle på sömnpiller.
Manuset är skrivet av Ed Solomon och hela serien är regisserad av Steven Soderbergh.
Full Circle har premiär på HBO Max den 13 juli.
Normala människor
Texten har tidigare publicerats på TVdags.
Det här tipset har några år på nacken, men om du fortfarande inte har sett serien – gör det – nu, nu, nu.
Normala människor kretsar kring överklass-ufot Marianne (Daisy Edgar-Jones) och långa, tysta och blyga sportkillen Connell (Paul Mescal). Serien är baserad på Sally Rooneys bok med samma namn. Connells mamma Lorraine är städerska och jobbar med skitlön hos Mariannes familj, en familj som man förstår är dysfunktionell direkt när mamma Denise kommer hem och skäller på Marianne för att värmen är på max och gardinerna fråndragna, och sen svarar »vad innebär ›bra‹?« när Marianne frågar om mamman haft en bra dag. Iskallt och mamman är isdrottningen. Det enda spåret av pappan är att brorsan Alan har axlat det patriarkala skitstövel-beteendet i familjen. Connells familj består bara av honom och hans mamma. De äter tillsammans och pratar om skolan. Allt är chill.
Det är många scener med nakna normperfekta kroppar och minst lika många scener med bristande kommunikation.
Connell är den enda som inte är elak mot Marianne i skolan (han säger dock inte till sina vidriga kompisar heller). Trots det kommer Marianne mest med överlägsna kommentarer om Connell när de pratar: hon frågar om han har en relation med en lärare, påpekar att han rodnar lätt och Connell bara tar emot. När Connell hämtar Lorraine efter ett arbetspass pratar de om böcker och Marianne vill att de ska kyssas. Det är början på deras kärleksrelation som Connell verkligen inte vill att hans kompisar ska få nys om.
»Ufo«, förresten, är så klart bara en gravt förenklad – om än nedlåtande – beskrivning av att Marianne inte passar in eller ens vill passa in i rövgänget i skolan. Vi får inte reda på varför det har blivit så, om det är för att hon kommer från en rik familj eller om det är något annat. Det kanske inte spelar någon roll men jag vill veta.
Det är många scener med nakna normperfekta kroppar och minst lika många scener med bristande kommunikation. Efter några avsnitt börjar de båda på samma universitet där det delvis blir ombytta roller. Marianne passar in, medan Connell får kämpa – både med sin blyghet och med sin självkänsla. Mariannes passande beskrivning av honom: »Du har ingen åsikt om någonting – någonsin.«
Det är lätt att bli stressad av och irriterad på deras (liten spoiler!) av-och-på-relation som nästan alltid beror på bristande kommunikation. Det och Mariannes osunda relationer med andra personer i serien gjorde att jag hux flux ställde mig upp och skrek »men för helvete, prata med varann« mot tv:n lite då och då (åtminstone tänkte jag göra det). Precis som jag gjorde i början av serien, när Connell aldrig sa emot sina vänner när de betedde sig svinigt mot Marianne. »Säg nåt då, ditt flarn!«
Kameran går nära, nära, nära och de jobbar väldigt mycket och snyggt med var och på vem de lägger skärpan.
De är så uppenbart för gamla för att gå i gymnasiet i de första avsnitten, vilket är lite störande, men vilka skådisar! Båda är hur bra som helst och samspelet mellan dem! Ojojoj, när de pratar med varandra, ser på varandra och rör varandra. Helt magiskt! Jag vill genast se mer av dem. Och irländsk dialekt – så jävla snyggt!
De första sex avsnitten är regisserade av Room-regissören Lenny Abrahamson, de sista sex av Hettie Macdonald, som bland annat tidigare har regisserat Dr Who. Kameran går nära, nära, nära och de jobbar väldigt mycket och snyggt med var och på vem de lägger skärpan. Avsnitten är föredömligt korta, bara runt 23 minuter, vilket gör serien perfekt att sträcktitta på.
Normala människor finns på SVT Play.
Ralph Lundsten – musikskapare
Med anledning av elektronmusikpionjären Ralph Lundstens bortgång häromdagen har SVT Play publicerat den tio år gamla dokumentären Ralph Lundsten – musikskapare. Som dokumentär betraktad var den helt okej. Jag blev inget Ralph Lundsten-freak, men tyckte han var roligare än jag trodde jag skulle tycka. Självgod men med glimten i ögat.
Veckans påminnelser
The Lincoln Lawyer. I går släpptes första delen av andra säsongen av The Lincoln Lawyer på Netflix. Någon gång ska jag kolla i kapp, men inte i dag. Jag tar för givet att Kjell skriver om serien på söndag.
Monty Python på SVT Play i dag. Från och med i dag finns de tre Monty Python-filmerna Monty Pythons galna värld, Monty Python's Life of Brian – Ett herrans liv & Monty Python i Hollywood på SVT Play.
Vi ses,
Björn