8 sep 2023: Brittisk romcom, amerikanskt skräckfantasydrama & nationalklenoden Mattias Alkberg!
I veckans nyhetsbrev: Flatshare, The Changeling, Jag speglar mig, Ture Sventon och jakten på Ungdomens källa & Älskade barn.
Flatshare
Flatshare är baserad på boken med samma namn (svensk titel: Sambo på försök) av Beth O’Leary och handlar om Tiffany (Jessica Brown Findlay, kanske mest känd som Lady Sybil Crawley i Downton Abbey) och Leon (Anthony Welsh, senast sedd i The Gallows Pole).
Tiffany och Leon delar lägenhet. Hon har tillgång till lägenheten kvällar, nätter och helger. Han dagtid. Tiffanys douche:iga ex Justin (underbart spelad av Bart Edwards) har precis gjort slut så hon behöver någonstans att bo. Leon jobbar på ett hospice och hyr ut lägenheten nattetid och på helgerna för att spara alla pengar han kan. Han vill hjälpa sin bror som sitter på kåken med juristhjälp. Tiffany i sin tur är besatt av att kolla in Justins nya tjejs »Instagram«-konto.
Leon och Tiffany har bara kontakt via Post-it-lappar (fotnot: det är ett rätt dyrt sätt att kommunicera, post-it-lappar kostar typ 40 öre per styck och de snålar inte direkt med lapparna, men eftersom jag älskar Post-it-lappar hajar jag grejen – det funkar perfekt visuellt).
Serien är som vissa av er kanske redan förstått ytterligare en variant av Den lilla butiken (originaltitel: The Shop Around the Corner) och följaktligen Du har mail (originaltitel: You’ve Got Mail), alltså två personer som har kontakt med varandra utan att ha träffats i köttvärlden (inte mitt favoritord, men försöker vänja mig för det är lite roligt) och därför också så klart en will-they-won’t-they-berättelse. Dustin Demri-Burns från Slow Horses spelar cynisk webbtidningsredaktör med den äran.
Jag är svag för romantiska komedier (vilket sannolikt framkommit i nyhetsbrevet tidigare) så jag gillar Flatshare. De har – lite krystat – pressat in två sidoberättelser som inte är jätteintressanta men ändå för handlingen framåt. Serien är nog inte den bästa du kommer se i år, men eftersom den är både lättittad och mysig kanske det räcker? Det gjorde det för mig.
Flatshare, säsong 1, finns på SVT Play.
The Changeling
För er som läste höstpepp-brevet blir det först en kort men något uppdaterad repetition. The Changeling är baserad på bestsellern med samma namn, skriven av Victor LaValle. I pressmaterialet kallas serien »en saga för vuxna«. LaKeith Stanfield spelar den manliga huvudrollen Apollo. Serien är anpassad till tv av showrunnern och exekutiva producenten Kelly Marcel, som bland annat skrev manusen till Cruella, Venom och Venom: Let There Be Carnage. Men för oss sci-fi-nördar är det roligaste (om än inte det bästa) hon har på cv:t att hon skapade sci-fi-serien Terra Nova (som ju aldrig var särskilt bra, men ändå småkul). »En saga för vuxna« låter inte superintressant i min bok men trailern är gåshudsbra!
Efter att ha sett hela säsongen i förväg kan jag berätta att jag inte tyckte allt var gåshudsbra. Långt ifrån! Vissa delar är fantastiska, men lite för långa stunder är det inte min kopp te överhuvudtaget. Serien börjar med att vi får se två olika män (näst intill) stalka två olika kvinnor. Kanske tycker de sig ana att det finns ett »ja« i kvinnornas »nej« (vilket det också gör, av olika anledningar och båda exemplen får sina förklaringar). Det andra stalking-fallet kommenteras så här: »Vissa kanske skulle kalla det stalking. Apollo kallade det ihärdighet.« Redan första kvarten visar det sig att Emma (Clark Backo) först sade nej till att dejta honom för att hon skulle flytta till Brasilien på obestämd tid, så det kanske var ett »ja» ändå. Hon är bibliotekarie, han jagar förstautgåvor av böcker och hoppas hitta en raritet som är förändrar livet.
Apollo och Emma får barn och det är början på ett äventyr som bjuder på en hel del märkligheter. The Changeling betyder »bortbytingen« och det är det som kommer bli huvudtemat i serien men det tar ett tag innan vi är där. Hon får (underdrivet sagt) en förlossningsdepression, medan han beter sig som vilken hipsterpappa som helst. Det vill säga: han tror att han är först i världen att bli pappa, ungefär. Plus en del duktiga pappor i parken. Burr!
För att, möjligen lite kryptiskt, sammanfatta min helhetsupplevelse hade jag föredragit om serien gjort andra val än de gjorde. Jag hade hoppats på mer mystik än »nycirkus« men framför allt hade jag velat ha betydligt mindre kvinnan är en mystisk gudinna-känsla. Och ännu hellre, mindre »guden Apollo« (ni får se). De bäddar för en säsong till men jag vete hundan om jag kommer kolla. Jag är redan rätt mätt.
The Changeling har premiär på Apple TV+ i dag.
Jag speglar mig
Jag hade helt missat att den här dokumentären (eller fusionsdokumentären som presstexten säger) fanns eller ens var på väg att finnas. Mattias Alkberg är en nationalklenod som borde vara minst lika populär och omhuldad som Kite. (Vilka? tänker några. Ett synthband »bara«.) Det är så mycket i dokumentären som är bäst. Jag älskar att se honom repa med bandet, jag älskar att se liveklippen med snuttar från några av de svinbra låtarna. Och snacket om vilka som är de mest drabbande kändisdödsfallen. Men allra bäst är nog när Kristine Gulbrandsen spelar Alkbergs alter ego.
När han berättar att han fått »en liten stroke« så ångrar jag alla gånger jag inte sett honom när han har spelat i Stockholm (även om jag sett honom ett antal gånger här de senaste 19 åren). Inte för att det är försent, men för att det har varit dumt att låta bli.
Missa inte!
Mattias Alkberg och Martin Åhlin står för både manus och regi.
Jag speglar mig har streamingpremiär på bl a TriArtPlay den 11 september.
Ture Sventon och jakten på Ungdomens källa
Robert Gustafsson är tillbaka i rollen som Ture Sventon. Den här gången letar de, som titeln skvallrar om, efter ungdomens källa. Jag kollade på Ture Sventon-julkalendern när den kom 1989, så för mig är det Helge Skoog som är den riktige Ture, men Robert Gustafsson är ju ofta rolig när han förställer sig. Jag undrar dock om dagens barn vet vem Sverker Olofsson är. Vi som har hört Robert Gustafsson göra sina »gubbar« sedan 1990-talet har hört de flesta rösterna, men som familjeunderhållning tycker jag det är helt okej.
Det är roligt att se Helena Bergström som Matilda Jansson och Johan Glans som Ville Vessle även om det är omöjligt att toppa Lena Nyman som fröken Jansson och Johan Ulveson som Ville Vessla från den gamla julkalendern. Förutom nämnda skådisar är Björn Gustafsson med som undercover-polis och Maja Kin spelar skurken Joanna Silver. Barnrollerna görs av Lycke Martin och John Österlund.
Småputtrigt för en fredagstrött familj, kort och gott.
Ture Sventon och jakten på Ungdomens källa har premiär på TV4 Play i dag.
Älskade barn
Älskade barn (originaltitel: Liebes Kind, engelsk titel: Dear Child) är en tysk Netflix-serie baserad på Romy Hausmanns bok med samma titel. Serien handlar om Lena (Kim Riedle) som lyckas fly efter lång tids fångenskap. Kan Lena vara den Lena – som försvann för 13 år sedan? Serien hade premiär i går (om du läser detta när nyhetsbrevet publiceras) så jag har inte sett mer än ett halvt avsnitt. Så långt sehr gut. Jag kommer kolla vidare.
Älskade barn finns på Netflix.
Veckans påminnelser
Barbie har streamingpremiär den 12 september. Här är mina fem ören om filmen.
Den 10 september har The Walking Dead: Daryl Dixon premiär i USA men det är fortfarande oklart om – och i så fall när – serien kommer till Sverige. De första rapporterna kallar serien en light-version av The Last of Us. NME.com har samlat ihop ett axplock av recensioner.
Vi ses,
Björn