29 sep 2023: Premiär för toxiska SVT-dramat Gaslight & The Boys-spinoffen Gen V – dessutom The Creator-recension + mer!
I veckans nyhetsbrev: Gaslight, The Creator, Gen V, I lögnernas nät, Den underbara historien om Henry Sugar, Flora and Son & Veckans påminnelser.
Gaslight
Efter att vi får en brutal titt in i framtiden hoppar vi sex månader tillbaka i tiden och lär känna Nora (Julia Heveus, i en makalöst bra skådespelarprestation), en tjej som gillar att bryta mot Socialstyrelsens senaste alkohol-rekommendationer.
Hon bor ihop med sina nästan lika hårt festande kompisar Sara (Ella Sandberg) och Charlie (Joakim Olsson, även känd som dragqueenen Diana Wolff). Efter att ha blivit bortvald av killen hon älskar träffar hon Simon (Adam Jankovic). Han verkar vara en snäll kille, han hjälper henne efter att hon blivit alldeles för full en kväll. Men som namnet på serien hintar om kommer det bli trubbel i paradiset.
Kemin mellan Julia Heveus och Adam Jankovic är läskigt bra, särskilt i de trasigaste scenerna. Dialogen i serien känns verkligen naturlig. Kompisgänget känns som ett riktigt kompisgäng. Snyggt! Risken finns nog att serien döms ut som en ungdomsserie men jag tycker att den är bra även för vuxna. Särskilt några avsnitt in. Jag tycker att SVT borde ha släppt fyra avsnitt på en gång, det är först i avsnitt 4 som mörkret kommer. Samtidigt är det så klart bra att det får ta tid. Missa inte!
Therese Lundberg har både skrivit manus och regisserat.
Gaslight, avsnitt 1–3, har premiär på SVT Play i dag.
The Creator
The Creator är något så yrvaket som en sci-fi-blockbuster om människans krig mot AI-robotar. Jag vet, det låter inte så fantasifullt, men om du sänker graden av förväntan till nivån strax över »korkad Netflix-actionrulle« så blir du kanske lika glatt överraskad som jag. I alla fall en stor del av filmen.
Gareth Edwards förvånansvärt bra debutfilm Monsters (2010) såg jag, om jag känner mig själv rätt, mest för att Scoot McNairy från Halt and Catch Fire var med. Edwards Godzilla-film minns jag som snygg men tråkig, medan Rogue One i mina ögon led av att det var en prequel, även om den också var snygg.
The Creator är också makalöst snygg och det är det jag tycker om. Specialeffekterna och ljudläggningen är enormt bra. Musiken är gjord av Hans Zimmer och jag vet att jag har varit lite trög med att gilla hans filmmusik tidigare. Filmmusiken i Interstellar tog flera omtittningar innan jag började gilla för att senare älska. När filmen kom tyckte jag musiken var ganska trist. Jag säger samma sak här – jag kanske kommer älska den i framtiden, men initialt känns musiken blek. Så de som ska ha mest beröm är – förutom filmfotograferna Greig Fraser och Oren Soffer – hela gänget bakom specialeffekterna. Hoyte van Hoytema kommer så klart vinna en Oscar för Oppenheimer, men ett annat år skulle Fraser/Soffer solklart vinna, men en Oscar för bästa ljud kan den nog vinna.
Tyvärr är storyn i The Creator så tunn att den får plats på en post-it-lapp. Manuset är skrivet av regissören ihop med Chris Weitz. Vad filmen handlar om framgår av både trailern (nästan i alla fall) och av IMDb-beskrivningen av filmen, så om du är spoilerkänslig är det hög tid att scrolla. Weitz har tidigare skrivit manus till Rogue One och About a Boy. Jag tycker fortfarande inte att Rogue One särskilt lyckad, men About a Boy har jag alltid gillat (att den är baserad på en Nick Hornby-bok är kanske det som är »grejen«).
En bra sci-fi börjar med en introtext av sci-fi-slag och The Creator vill inte vara sämre. Här får vi veta vad Nirmata är. (Den som skapade AI:n i filmen och således den som Joshua letar efter.) Trogna läsare minns kanske att jag älskar olika varianter av introtexter: krypande introtext som i Star Wars, rullande text som i Blade Runner eller en variant med tillhörande speakerröst, särskilt om rösten tillhör Jamie Lee Curtis, som i Flykten från New York. Nu är tyvärr inte The Creator i närheten av så bra som ovanstående klassiker, så inga i övriga jämförelser.
Filmens största problem är inte att storyn är tunn. Storyn skulle absolut räcka om John David Washington (som spelar huvudpersonen Joshua) hade någon som helst utstrålning att tala om. Han är helt sonika urtråkig. Men det kanske bara är jag… Barnskådisen Madeleine Yuna Voyles har desto mer utstrålning. I andra roller ser vi hyggligt felcastade Allison Janney (som ändå är bra) och en strålande Ken Watanabe. Ralph Ineson är med som mullrande general och Gemma Chan är med i en alldeles för liten roll. Om hon och Washington bytt roller skulle filmen varit betydligt bättre.
Men – om du gillar snygga specialeffekter och mäktigt dånande ljudläggning, se The Creator på bio.
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
The Creator har biopremiär i dag.
Gen V
The Boys-avknoppningen Gen V utspelar sig på Godolkin University, ett universitet för unga »supes« (som superhjältar kallas i The Boys universum). När vi kommer in i handlingen är vår protagonist, Marie Moreau (Jaz Sinclair), precis på väg att bli antagen till universitetet. Marie kan kontrollera både sitt och andras blod, så länge det är utanför kroppen. Hon blir kompis med Emma (Lizze Broadway) som kan bli liten som en tesked, tyvärr på ett både ofräscht och självskadeaktigt sätt. En intressant detalj är att både Emma och Marie skadar sig själva för att kunna utföra superhjältehandlingar.
I andra roller ser vi bland andra Patrick Schwarzenegger (Arnolds pôjk) som Golden Boy och Clancy Brown som professor Rich Brinkerhoff. Förutom dem dyker några The Boys-bekanta ansikten upp.
Precis som Watchmen är The Boys, och nu även Gen V, på en helt annan skala än filmerna och tv-serierna från Marvel- och (klassiska) DC. De är lite äckligare och blodigare. Jag blev helt såld på The Boys när den kom, så jag var orolig att Gen V skulle vattna ur The Boys-universumet, men tre avsnitt in känns serien helfräsch – eller »äckligt fräsch« är ett lite tokroligare epitet som passar bra här.
Specialeffekterna är i gulddivisionen och serien är makalöst cyniskt. Dessutom toppas den med såväl drogromantik som drogrealism.
Serien är skriven av Garth Ennis, vars seriealbum The Boys baseras på, tillsammans med Evan Goldberg. De ligger också bakom Preacher, som tyvärr inte föll mig på läppen. Men det här gillar jag.
Gen V har premiär på Prime Video i dag.
I lögnernas nät
I tennisdramat I lögnernas nät (originaltitel: Fifteen-Love) spelar Poldark-snyggingen Aidan Turner mot Ella Lily Hyland. Han tränare, hon lovande tennis-löfte. Nu har det gått några år sedan hon lade tenniskarriären på hyllan och de träffas igen när han återvänder till sportanläggningen där båda deras karriärer startade. Nu jobbar hon där som fysioterapeut.
Jag har bara sett Turner som en av Hobbit-dvärgarna och det lämnade inga bestående spår i minnet, men av det lilla jag har sett nu har han en energi jag gillar. Ella Lily Hyland var med i tv-serien Inkräktaren som visades i SVT och låg på SVT Play häromåret men jag hoppade av den tidigt och minns inte henne alls – men här är hon intensiv. Det här är lovande, jag kommer kolla!
I lögnernas nät har premiär på SVT Play den 4 oktober.
Den underbara historien om Henry Sugar
Wes Anderson och jag kommer sällan överens, men nu när den endast 39 minuter korta filmen Den underbara historien om Henry Sugar (originaltitel: The Wonderful Story of Henry Sugar), baserad på Roald Dahls novellsamling med samma namn, precis har släppts på Netflix och det är Benedict Cumberbatch som är Henry Sugar måste jag så klart ge den en chans. I andra roller ser vi bland andra Ralph Fiennes, Dev Patel, Ben Kingsley, Richard Ayoade och Jarvis Cocker. (Oj, vilken korvfest.)
Den underbara historien om Henry Sugar finns på Netflix.
Flora and Son
Eve Hewson spelar ensam mamma till tonåringen Max (Orén Kinlan). Hon hittar en gitarr och tycker att sonen ska lära sig spela. När han inte vill så bestämmer hon sig för att lära sig själv i stället.
Flora and Son är skriven och regisserad av John Carney som gjorde filmen Once (2007). Den handlade också om musik och musiker, vilket räcker rätt långt för att jag ska vilja se.
Flora and Son har premiär på Apple TV+ i dag.
Veckans påminnelser
Säsong 2 av Our Flag Means Death har premiär på HBO Max den 5 oktober.
Säsong 18 (!) av Hundra procent bonde har premiär på SVT Play i dag. Jag har långt ifrån sett alla avsnitt eller ens säsonger, men det känns på nåt sätt fint att han kämpar på.
Dokumentärserien Hagamannen har premiär på SVT Play den 1 oktober och jag gissar att det kommer att bli en snackis. Serien handlar om Hagamannens offer, men serien heter Hagamannen och fantombilden på honom är del av omslagsbilden. Offren är anonymiserade, så det är kanske inte så konstigt, men kan man inte prata om våldsoffren utan att prata om våldsverkaren? Det verkar inte så. Det här är en svår balansgång, tycker jag. Personligen tror jag offren hade mått bättre av att glömma och gå vidare än att återigen påminnas.
Teven väntar,
Björn