24 nov 2023: Slow Horses & Fargo är tillbaka – båda bättre än nånsin & premiär för Miyazakis förbryllande Pojken och hägern!
I veckans nyhetsbrev: Slow Horses, Fargo, Pojken och hägern, En helt vanlig familj och Veckans påminnelser.
Slow Horses
Säsongen börjar med en James Bond-liknande prolog som utspelar sig i Istanbul, dock piggare än Bond varit på länge (möjligen för att man slipper Bond). Efter det är vi tillbaka i Slough House där River (Jack Lowden) är satt på arkivarbete under Catherine Standish (Saskia Reeves) översyn. Sen är det äntligen dags att träffa Jackson Lamb (Gary Oldman) igen. Han är på läkarbesök. Tro’t om ni vill, men Lamb har changerat (sjangserat, om ni vill) ännu mer sedan sist vi såg honom.
Actionscenerna är verkligen actionpackade men har också brittisk humor (vilket i det här fallet betyder »ej pajashumor«), något som senaste Mission Impossible-filmen inte ens var i närheten av. Detta trots att det som vanligt är klantskallarnas julafton, för de är ju samtidigt både bra och dåliga, våra sega hästar.
Hela järngänget från förra säsongen är tillbaka, eller soporna, som ju Lamb tycker – eller i alla fall låtsas tycka. Några särskilda godbitar behöver en fanfar:
Överraskningen i andra avsnittet! Jag tror ni förstår vad jag menar när ni kollar.
När River försöker ta sig fram i tunnelbaneträngseln.
Chris Reilly spelar ässet (doggen) Nick Duffy med bravur.
Samuel West är tillbaka som Peter Judd.
Sist men inte minst – London!
Alla avsnitt är regisserade av Saul Metzstein, som tidigare regisserat både komedi- och actionserier, men som också varit second unit-regissör på Dredd (2012, jag minns den som bra) och The Snowman (2017, vilket kanske inte är en merit, jag har medvetet hoppat över att se den). Manuset är fortsatt baserade på Mick Herrons bokserie om Slough House och är skrivna av Will Smith, Mark Denton och Jonny Stockwood.
Summa summarum
Jag hade den stora ynnesten att kunna binga hela säsongen i förväg. Säsong 3 av Slow Horses är bland det absolut bästa jag har sett hittills i år. Jag älskar att det redan är klart att det blir en till säsong.
Slow Horses, säsong 3, avsnitt 1–2, har premiär på Apple TV+ den 29 november. Nya avsnitt släpps på onsdagar.
Fargo
Innan du scrollar vidare för att du inte har orkat se säsong 1–4 av Fargo vill jag påminna er om att det är en antologiserie, så säsongerna är helt fristående. Och precis som vanligt visas en textskylt om att det är en sann historia, men (också) som vanligt är det inte sant. Handlingen utspelar sig i Minnesota 2019.
Den femte säsongen av Fargo börjar pang på rödbetan. Vi kastas rakt in i en höstfestplanering som gått överstyr med slagsmål överallt. I tumultet råkar Dorothy »Dot« Lyon (Juno Temple) ge en polis en elpistols-kyss, allt till tonerna av Yes-låten I’ve Seen All Good People. Hon får åka med polisen Indira Olmstead (Richa Moorjani, älskar både hennes dialekt och skådespeleri) till polisstationen, men hon blir bekymrad över att behöva ge fingeravtryck. Vi börjar ana oråd! En stund senare blir hon hämtad av sin man, Wayne Lyon (David Rysdahl). Både herr och fru Lyon har förresten enerverande röster men/och de tre nyss nämnda skådisarna är suveräna.
Förutom nyss nämnda rollfigurer får vi stifta bekantskap med bland andra det här gänget:
Lorraine Lyon (ständigt bländande bra Jennifer Jason Leigh) som Waynes mamma. Hon är inte så förtjust i svärdottern Dot.
Sheriffen Roy Tillman (spelad av alltid lika bra Jon Hamm) som vi dock bara får se en glimt av i första avsnittet, vi får se mycket mer av honom i senare avsnitt. Han tror på mäns rätt att tillrättavisa kvinnor (alltså att spöa dem »lite lagom«).
Ole Munch (fabulöst spelad av Sam Spruell), en psykopat med kriminellt ful frisyr och en karakteristisk röst som påminner mig om någon, men jag kommer inte på vem.
Gator Tillman (inspirerat spelad av Stranger Things-Steve, Joe Keery), sheriffens son och högra hand, som en slags mini-sheriff. Helt körd, så klart.
De olika rollfigurernas vägar kommer självklart korsas och jag skulle kunna berätta hur, men det blir ju inte så roligt för er.
Noah Hawley har skrivit manus till alla avsnitt (ibland ihop med andra) och har regisserat de två första avsnitten. Dana Gonzales och Donald Murphy, som båda jobbat med Hawley tidigare, har regisserat flera avsnitt var.
Summa summarum
Av de fyra avsnitt jag har sett i förväg skvallrar precis allt om att det här blir en riktig dundersäsong.
Fargo, säsong 5, avsnitt 1, finns på HBO Max. Nya avsnitt släpps på onsdagar. Säsong 1–4 finns också tillgängliga.
Pojken och hägern
I korthet handlar filmen om Mahito, en 11-årig kille som förlorar sin mamma i en brand under andra världskriget. Efter det flyttar Mahito och pappan från Tokyo till den förolyckade mammans syster Natsuko, som pappan nu har gift sig med. Mahito är inte eld och lågor över flytten eller egentligen nånting – inte så konstigt. Men när gråhägern får syn på Mahito så blir det äventyr.
När Pojken och hägern börjar tänker jag att det är det snyggaste jag någonsin sett och hört – för Hayao Miyazakis återkomst till bioduken är ögonbedövande vacker (elden och rörelseoskärpan!) och filmmusiken av Joe Hisaishi är ödsligt dramatisk. Men efter en stund, när det som händer är som mest absurt, saknar jag en pausknapp för att pausa och fundera lite på vad det är jag är med om – en gråhäger som inte riktigt är en gråhäger är bara en av oräkneliga saker som inte är vad de först verkar. Hur har jag det med fantasin, kanske ni tänker. Jorå! Det är inte att jag inte förstår vad som händer, det är att jag inte förstår vad det betyder. Förbryllande! Men det innebär också att jag är väldigt sugen på att se om filmen.
Summa summarum
Pojken och hägern är den första Miyazaki-film jag ser på bio. Jag rekommenderar verkligen ett biobesök även om jag är något snål med betyget. Det här är det absolut snyggaste du kan se på bio just nu.
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Pojken och hägern har biopremiär i dag.
En helt vanlig familj
Femtonåriga Stella (Alexandra Karlsson Tyrefors) är på träningsläger. Hon flirtar med den assisterande tränaren men när han vill göra mer (läs: ha sex) och Stella inte vill, så våldtar han henne. Efteråt, när hon pratar om våldtäkten med föräldrarna, juristen Ulrika (Lo Kauppi) och prästen Adam (Björn Bengtsson), bestämmer föräldrarna i princip över Stellas huvud att hon (de) inte ska göra någon polisanmälan – eftersom så få våldtäktsanmälningar leder till fällande dom. Föräldrarna är för rädda att det bara blir ännu jobbigare för Stella.
Fyra år senare. Stella fyller 19 år och träffar Christoffer »Chris« Olsen (Christian Fandango Sundgren) och blir mer än lovligt förtjust. Men hur klarar hon av att ha ett förhållande efter det som hände för fyra år sedan?
Jag gillar hur de växlar vems perspektiv vi följer i första avsnittet, först Stellas perspektiv, sedan pappans och sist mammans. Det är lite synd att de inte fortsätter med det. Jag tycker skådisarna är bra, inte minst samspelet mellan Karlsson Tyrefors och Melisa Ferhatovic som spelar bästisen Amina.
Per Hanefjord har regisserat. Anna Platt och Hans Jörnlind har skrivit manus, baserat på Mattias Edvardssons bok med samma namn.
Summa summarum
Ett sträcktittarvänligt habilt svenskt drama. Vi har blivit lite bortskämda med svenska draman senaste tiden, så det är inte i topp av det svenska jag har sett men långt från botten. Testa!
En helt vanlig familj har premiär på Netflix i dag.
Veckans påminnelser
Faraway Downs har premiär på Disney+ den 26 november. Det är alltså Baz Luhrmanns som klippt om sin egen film Australia (2008) till en miniserie på sex avsnitt. Trots att jag gillar både Hugh Jackman och Nicole Kidman gav jag upp rätt fort. Eller, det var efter Kidmans kanske femte förnärmade »Oh!«. Den är nog inte för mig.
Den första Doctor Who-specialen har premiär på Disney+ i morgon (den 25 november) kl 19.30 svensk tid. Informationen om den specifika tiden har BBC släppt, så jag hoppas den stämmer.
Nästa vecka blir det en julspecial!
Teven väntar,
Björn