TVdags med Björn Finér #114: »Civil War« är en käftsmäll man inte vill vara utan & »Fallout« – riktigt bra ju!
TVdags med Björn Finér #114: »Civil War« är en käftsmäll man inte vill vara utan & »Fallout« – riktigt bra ju!
I veckans nyhetsbrev: Civil War, Fallout, Midsommarnatt, Tack för musiken, Tracker, Harmonica & Veckans trailerskörd.
Alex Garlands »Civil War« känns som en käftsmäll!
I en nära förestående framtid får krigsfotografen Lee (Kirsten Dunst) och journalisten Joel (Wagner Moura) ett »kombinerat äldreboende och dagis i baksätet« (Joels ord) när de låter veteranreportern Sammy (Stephen McKinley Henderson) och krigsfotograf-wannabe:n Jessie (Cailee Spaeny) haka på dem på en bilresa från New York till Washington DC genom ett inbördeskrigdrabbat USA. Redan här kan jag säga att det här är den blodigaste och mest obehagliga roadmovien jag har sett. Samspelet mellan resesällskapet är otroligt bra!
På sin genomresa träffar de riktigt obehagliga typer och obehagligast av dem alla är militären som spelas av Kirsten Dunsts man Jesse Plemons.
De åker till Washington DC med förhoppningen att få en intervju med presidenten (Nick Offerman). Vi får det inte riktigt skrivet på näsan, men vi får en hint om att presidenten är diktator, eller åtminstone har fascistoida tendenser. Exempel: Han har genomfört flyganfall mot amerikanska medborgare och han sitter sin tredje period som president.
På dagarna fotar de inbördeskriget och på kvällarna dricker de alkohol, pratar och röker på. Joel får en kick av att vara nära händelsernas centrum medan Lees PTSD gör sig påmind ju närmare krigszonerna de kommer. Från att ha blivit paralyserad i början av resan får Jessie adrenalinkickar mot slutet av deras resa.
Det som talade mest till mig var Lees ord i en av nyckelscenerna: »Varje gång jag överlevde en krigszon, trodde jag att jag skickade en varning hem. ›Gör inte detta.‹ Men här är vi.«
Jag älskar att det är så oklart vilka de kan lita på när de åker genom USA, deras osäkerhet smittar av sig. Krigsscenerna är läskigt välgjorda och högljudda. Det är ingen krigsromantik – möjligen lite krigsfotograf-romantik, tills man ser Lees PTSD-reaktioner.
När du har sett filmen, missa inte SXSW-intervjun med regissören och casten.
Alex Garland har skrivit manus och regisserat. Musiken är komponerad av Geoff Barrow och Ben Salisbury. Det sanslösa filmfotot står Rob Hardy för.
Summa summarum
Filmen är framför allt en pressfrihets-hyllning. Låter det tråkigt? Det är det verkligen inte, men kanske ligger filmen för nära verkligheten för när den var slut kändes det som att ha fått en smäll på käften. Civil War kommer visas på IMAX. Se den på IMAX om du kan (och ta med öronproppar). Se filmen på bio!
Betyg: 📺📺📺📺📺
Civil War har biopremiär den 17 april.
Sköna »Fallout« kan bli en långkörare
När vi kommer in i Fallout får vi se en alternativ verklighet med amerikansk 1950-talskänsla. En man klädd i cowboy-kläder gör lasso-trick på ett barnkalas – sen bryter hela helvetet lös.
219 år senare är vi i ett av valven som gav skydd mot ovanstående helvete där Lucy MacLean (Ella Purnell, Yellowjackets) efter ett litet missöde behöver ge sig ut i ödemarken. Lucy lider av duktig-flicka-syndrom men är kanske just därför också väldigt »kapabel« (ursäkta vidrigt ordval). Vad ska göra ute i ödemarken? Det är inte hennes primära anledning men man kan säga att hon mot sin vilja eskorterar – eller i alla fall försöker eskortera – Wilzig (Michael Emerson) till en av seriens antagonister, Lee Moldaver (Sarita Choudhury).
I ödemarken stöter vi också på en annan av seriens antagonister, The Ghoul (Walton Goggins), postapokalyps-versionen av tidigare cowboy-klädde Cooper Howard. Sist men inte minst i huvudrollstrion lär vi känna Maximus (Aaron Moten, The Night Of), väpnare åt Stålets brödraskap-riddaren Titus. De är av olika anledningar på jakt efter antingen Wilzig och/eller Moldaver.
Fem anledningar till pepp
För er som gillar dystopier och post-apokalyps är det lilla julafton, vi befinner oss mitt i en Mad Max-värld med RoboCop-liknande riddare.
Ultravåld ackompanjerade av crooner- och country-låtar. Musikvalen är utsökta.
Humorn är torr, nattsvart och rolig.
Ella Purnell, Walton Goggins och Aaron Moten är svinbra – både tillsammans och var för sig.
Det här skulle kunna bli en långkörare – det kan finnas många valv. (Se även rubriken Fem anledningar till depp.)
Fem anledningar till depp
Om du är känslig för splatter är Fallout inget för dig. Tyvärr, för serien är mycket mer än bara splatter.
Fallout känns mycket mer »tv-spelig« än The Last of Us gjorde.
Hela säsongen är redan släppt, så jag gissar att många kommer se den »sen« (det vill säga glömma bort att titta).
Alla felsägningar – som Filly (om Philadelphia eller Philly) – framgår inte lika väl på svenska, även om jag tycker »statten« i stället för »staten« är en väldigt lyckad översättning.
Det här skulle kunna bli en långkörare – det kan finnas många valv. (Jag ska inte göra så här varje gång jag kör Fem anledningar… Lovar!)
Serien är skapad av showrunnern (och The Office- och Silicon Valley-producenten) Graham Wagner och Geneva Robertson-Dworet (Captain Marvel, Tomb Raider). Jonathan Nolan och Lisa Joy har producerat. Nolan har också regisserat de tre första avsnitten. Musiken är komponerad av Ramin Djawadi (Game of Thrones). I andra roller ser vi bland andra Kyle MacLachlan, Matt Berry och Fred Armisen. Alla bra men har rätt små roller.
Summa summarum
Det är kanske en lågoddsare att jämföra Fallout med The Last of Us och serien är inte lika »dramaserie«-bra men tonaliteten här är också verkligen lyckad – inte lika allvarlig men också välspelad, lättittad och rolig.
Fallout finns på Prime Video. Mycket talar för att det kommer att bli en säsong till.
»Midsommarnatt« är Ingmar Bergman Light (utan socker)
Pernilla August spelar livskrisande Carina och Dennis Storhøi spelar Johannes, hennes man sedan 30 år. Som seriens titel skvallrar om utspelar sig serien under midsommarafton med tillbakablickar så vi lär känna alla gäster, några mer och andra mindre. Deras dotter Hanne (Amalia Holm) ska gifta sig, men vi får se att hon och hennes kille har problem i förhållandet. Vi får också se Johannes störa sig som fan på Carinas sköna brorsa Håkan (Christopher Wollter).
En miniserie om relationer, helt enkelt. Ganska långt från Ingmar Bergman- eller Lars Norén-tung, men inte heller bara rosor och vanilj. Som jag tidigare har skrivit var jag jätteförtjust i Per-Olav Sørensen-serien Hem till jul. Midsommarnatt är mer drama än dramakomedi, men ändå lite för lättviktig, trots fina skådisinsatser.
Serien är skapad och regisserad av nyss nämnde Sørensen (Hem till jul, The Playlist, Störst av allt). Han har också skrivit manus tillsammans med Sofie Forsman (Barracuda Queens, Young Royals), Tove Forsman (Barracuda Queens, Young Royals) och Anna Fredrikke Bjerke (Gemini).
Summa summarum
Jag kommer för Pernilla August och stannar för samspelet mellan henne och Dennis Storhøi.
Midsommarnatt finns på Netflix.
Niklas Strömstedt tillbaka i »Tack för musiken«
I säsongspremiären får Niklas Strömstedt besök av Miss Li. Jag vet att det är Per Gessle på bilden (han är med i andra avsnittet) men här är det Niklas snygga Sundberg-gitarr jag är kär i. Men Miss Li-avsnittet går inte heller av för hackor.
Tack för musiken har premiär på SVT Play den 13 april.
»Tracker« har kommit till stan
Disney+ smög ut Tracker för någon vecka sedan. Proceduraler (eller veckans monster/brott) har aldrig varit min påse så jag stängde av mitt i första avsnittet. Snäll kille med stora armar är en thing, men inte för mig.
Tracker, avsnitt 1–3, finns på Disney+. Nya avsnitt släpps på onsdagar. Serien är förnyad för en andra säsong.
»Harmonica« byter hem!
Harmonica är multi-talangerna Josephine Bornebusch och Jonas Karlssons nya serie om hittepå-bandet med samma namn – Harry (Karlsson) och Monica (Bornebusch) = Har-Monica, haha. I början av 00-talet var bandet så stora att de spelade på största scenen på en festival i Manchester. Nu ska de ut på en reunion-turné som Monicas bror, tillika bandets manager, Tomas (Eric Ericson) styrt upp. Det går inte så bra och lika dåligt går det på hemmafronten. Monicas ultimatum: »Turné eller skilsmässa«, var kanske inte bästa relationsklistret.
Musiken är skriven av Karlsson, en del ihop med Bornebusch – och även om låtarna oftast är lite för mycket svensk americana för min smak så är det omöjligt att inte få låten Champagne som öronmask. Det är också roligt att se deras rockvideor, men på det hela taget har jag väldigt svårt att ta till mig deras outfits, både nu och på bilderna från förr. Jag fattar inte riktigt grejen, så hela klädbiten går mig förbi – det blir inte roligt, det blir bara konstigt.
Men hur tänkte de när de och publiken klappar på ettan i breaket på Champagne? Hjälp!
Jag har gillat Eric Ericson sen han spelade Trassel me’ trunken i Dieselråttor och sjömansmöss och ännu mer efter De drabbade, och som Tomas är han helt usel som manager. Han ljuger för alla och får inte betalt för konserterna som är bokade på små skitställen. Och som Ericson spelar den här misslyckade, övervintrade losern till rocksnubbe – att lyckas göra honom älskvärd trots hans brister.
Bornebusch har regisserat hela serien och som jag har skrivit tidigare om henne är hon allra bäst på att skriva bråkiga scener. Det stämmer även i Harmonica, särskilt som både hon och Karlsson är jävligt bra på att bråka.
Harmonica är inte helgjuten men ändå klart sevärd, framför allt om man gillar Karlsson och Bornebusch – och det gör man ju.
(En tidigare version av denna text publicerades i TVdags med Björn Finér 13 maj 2022.)
Harmonica har premiär på SkyShowtime den 18 april.
Veckans trailerskörd
The Sympathizer
Jag har inte hunnit förhandstitta på The Sympathizer än, men om jag gillar återkommer jag med omdöme nästa vecka.
The Sympathizer har premiär på HBO Max den 15 april.
Stöld
Jag har inte hunnit se Stöld heller i förväg, men filmen har premiär i dag.
Stöld har premiär på Netflix i dag.
Franklin
Jag försökte titta, men somnade. Om jag håller mig vaken och blir övertygad vid nästa försök återkommer jag.
Franklin, avsnitt 1–3, har premiär på Apple TV+ i dag. Nya avsnitt släpps på fredagar.
Teven väntar!
Läs också TVdags med Kjell Häglund – den här veckan om bland annat Curb Your Enthusiasm-finalen.