TVdags med Björn Finér 7 okt 2022: Special! Topp-3 på 10 streamingtjänster
I veckans nyhetsbrev: 10 topplistor du inte kan vara utan nu när hösten blåser kallt. Klipp ut och spara!
Den här veckan hade jag tänkt skriva om Riket Exodus, men så blir det inte. Inte mer än att jag har sett de första avsnitten av nya säsongen och är helt såld. Kanske blir det några rader nästa vecka – om inte får ni ändå den självklara uppmaningen nu: Titta!
Jag hade också tänkt skriva om att det blir en vampyrhöst. Tidigare i veckan hade tv-serieversionen av Interview with the Vampire premiär i USA (svensk visning ej klar) och nästa vecka har ytterligare en tolkning av John Ajvide Lindqvists diskbänksrealistiska vampyr-succé Låt den rätte komma in, här Let the Right One In, premiär på SkyShowtime, den här gången som tv-serie.
Jag kommer inte heller skriva om att den sedan länge hintade cameon som jag längtat efter i She-Hulk (som jag släppte efter två–tre avsnitt) dök upp i veckans avsnitt. Okej, jag skriver ett »Yay«!
I stället testar jag en specialare, en topp-3 av filmer/serier/dokumentärer som inte bör missas på 10 streamingtjänster. Eller topp-3 och topp-3 – tre filmer, dokumentärer eller serier jag inte tycker att man ska missa. För er som läst mina nyhetsbrev sedan starten så blir det en del repriser, så ni kan behöva låta scrollfingret jobba.
Disney+
Det går inte att inte börja med Disney+. Tre av höstens absolut bästa serier finns här. Så vi börjar med några repristexter (det kommer färska texter också, jag lovar!).
1. The Bear
Christopher Storer har skapat höstens mest hektiska drama, The Bear. Jeremy Allen White spelar kocken Carmy som tidigare jobbat som kock på fina restauranger men som nu ärvt sin döda brors sylta The Original Beef of Chicagoland. Han försöker styra upp verksamheten – kalla alla för »chef«, följa ett system och så vidare – men stöter på problem eftersom hans – om uttrycket ursäktas - »adhd-iga« kusin (inte egentligen) Richie, spelad av Ebon Moss-Bachrach (bäst i serien, Desi i Girls, ni vet), vägrar spela med. In kommer nykomlingen Sydney (Ayo Edebiri) med idéer om hur de ska kunna vidareutveckla restaurangen. Hon och Richie kommer inte alls överens. Hela casten är toppen men Moss-Bachrach lyfter serien några snäpp extra från en redan hög nivå.
Skaparen, Storer, har själv valt musiken, en blandad och nästan lite sjösjuk kompott. Från Pearl Jam till Van Morrison till Radiohead till Counting Crows. Men det är nog också han som står för genidraget att låta serien börja med gitarriffet i Refused-låten New Noise. En vanlig dag känns riffet sjukt febrigt, här har riffet samma puls som serien. Högljutt, stökigt och otroligt inspirerande. För att ge ett litet exempel på seriens känsla: hälsoinspektören hälsar på och ger dem ett »C« (inte bra!) och när Carmy säger ett (uppgivet räcker inte) »Motherfucker!« , svarar hon bara med ett Chicago-lugnt »You can say that again.«, vilket så klart Richie gör…
Det enda negativa – om man nu tycker det är negativt – är att man blir hungrig, för all mat ser makalöst deliciös ut. Om jag inte varit tydlig nog: Det här är en måste-serie!
2. Pistol
Pistol är baserad på Steve Jones självbiografi Lonely Boy: Tales from a Sex Pistol och är hans version av punksagan Sex Pistols, med manus av Craig Pearce, som skrev manus till aktuella Baz Luhrmann-succén Elvis, och i regi av Danny Boyle. Filmfotograf är som vanligt i Boyle-sammanhang Anthony Dod Mantle.
För att komma i Sex Pistols-stämning har jag sett om Sid and Nancy, The Filth and the Fury och The Great Rock 'n' Roll Swindle. Det hade inte behövts, Pistol är mycket bättre och roligare än all of the above.
John Lydon är inte förtjust över att serien blev till, ändå är det i mina ögon han som framställs näst coolast. Förutom när Anson Boon, som spelar honom i serien, känns lite väl mycket som Vyvyan i Hemma värst. Coolast är Chrissie Hynde (Sydney Chandler). Rolling Stone har gått igenom vad som är sant och falskt, för den som till exempel är nyfiken på vad Hynde tycker om att framställas som hon gör. Hon har den största kvinnliga rollen och serien kan ses som en enda lång kärleksförklaring till henne.
Maisie Williams spelar punk-ikonen Jordan som säger den underbara kommentaren: »Provocateuring does make one quite hungry«, när hon sitter med bara bröst under en genomskinlig regnkappa på tåget och blir erbjuden en plats i första klass.
Glen Matlocks Beatles-fixering är också rolig. Och Vivianne Westwood och Malcolm McLaren och scenerna från butiken SEX är toppen. Mycket droger, mycket knulla och många Sex Pistols-låtar i helt okej coverversioner. Allt som allt mycket sevärt!
Det kanske låter som Pistol framför allt är en serie för kalenderbitande rockgubbar men jag tror den kan locka unga punk-intresserade tittare med.
3. The Old Man
Jeff Bridges gör sig väldigt bra i ensamvarg-facket och hans motståndare, spelad av alltid lika fantastiska John Lithgow, kompletterar perfekt. Tyvärr är de båda kvinnliga rollfigurerna risigt skrivna, med noll agens. Både Alia Shawkat och Amy Brenneman är värda mer.
Efter första avsnittet var jag lika pepp som Kjell är här, för det började väldigt bra. Sedan blev soppan tunnare och tunnare för varje avsnitt, precis som Andreas skriver. Sista avsnittet var – förutom en specifik detalj – ett antiklimax. Det är redan klart att det ska komma en säsong till men jag hade velat få ett värdigare avslut på första säsongen. Ändå sevärd!
—
Eftersom till och med jag råkade börja med en reprisfest kommer också tre gubbtips.
4. McCartney 3, 2, 1
När du har sett topp-3-serierna finns den i mina öron omistliga serien McCartney 3, 2, 1, där Paul McCartney går igenom såväl Beatles-låtar som hans senare låtar med demonproducenten Rick Rubin. Ibland stör jag mig när journalister/intervjuare är så uppenbart impade av den de intervjuar, men här tillför det något att Rubin är ett superfan av McCartney.
5. The Beatles: Get Back
Och om du inte har sett Peter Jacksons maratonlånga dokumentär The Beatles: Get Back – så är det, i alla fall för mig som inte ens är ett stort Beatles-fan, fantastisk tv.
6. The Right Stuff
Tv-serieversionen av filmen med samma namn, med Patrick J Adams som astronauten John Glenn och, en av mina senaste tv-favoriter, Jake McDorman, som Glenns största astronaut-rival Alan Shepard.
—
Om man läser Kjells söndagsbrev så vet man att man borde kolla in Candy och Under the Banner of Heaven också.
HBO Max
Eftersom jag vet att ni redan ser (eller inte ser, men av en anledning) House of the Dragon och Succession kommer tre andra tips.
1. White Lotus
Blev du lika knockad som jag av White Lotus förra sommaren? Om inte, vad väntar du på? Det var något med det där ljuset och det ömtåliga, udda tilltalet, med ett gäng personer där man på samma gång gillade (nästan) alla trots att man också nästan hatade dem. Utom Jennifer Coolidge, förstås. Henne älskade vi alla, inte för att hon var felfri, tvärtom! Min andra superfavorit är (så klart) resortchefen Armond (Murray Bartlett) White Lotus är en serie där man inte alls förstår vart den ska ta vägen härnäst men som känns alldeles för kort när säsongen är slut. Och musiken – fan-tas-tisk! Men snart kommer säsong 2.
2. Station Eleven
Station Eleven är en dystopisk berättelse som spänner över flera tidslinjer. Serien växlar snyggt mellan när samhället kraschar och åren därefter – men växlar även till 20 år senare. Att ett seriealbum är i centrum påminner mig lite om brittiska Utopia från 2013, även om likheten kanske stannar redan där.
Serien börjar bra, trots att den visar sig handla delvis om ett resande teatersällskap i postapokalypsen, och kretsar kring Kirsten, en roll växelvis spelad av Mackenzie Davis och Matilda Lawler i varsin tidslinje. Det jag gillar mest, förutom självklart Davis (se Halt and Catch Fire om du inte har gjort det) är hur suggestivt de hoppar mellan – och väver ihop – de olika tidslinjerna. Serien är verkligen inte för alla men den passar mig.
I rollerna syns förutom nyss nämnda Davis och Lawler också Himesh Patel, Daniel Zovatto och Gael García Bernal.
3. What We Do in the Shadows
Trots att jag inte har sett så många avsnitt av What We Do in the Shadows vill jag genast se mer när jag väl råkar se lite. Framför allt gillar jag Natasia Demetrious rollfigur Nadja och Nandors (Kayvan Novak) röst. Så nån gång ska jag se allt.
Viaplay
1. Furia
Pål Sverre Hagen spelar polisen Asgeir som flyttar med sin dotter till den norska landsbygden, där han får ett mordfall att lösa. Det eskalerar snart till en riktig nynazist-soppa. Man förstår tidigt att barnets mamma har dött och av trailern förstår man att Asgeirs förflutna inom poliskåren är hemligstämplat. Ine Marie Wilmann spelar den kvinnliga huvudrollen. Precis som Fenris för några veckor sedan, är Furia en perfekt serie att binga.
2. Made in Oslo
Norska serien Made in Oslo handlar om fertilitetsläkaren Elin (Pia Tjelta) som själv inte kan bli gravid. Efter flera misslyckade IVF-försök är både relationen med pojkvännen Bjørn (Jakob Cedergren) och relationen till bonusdottern på väg att gå åt helvete.
Elin vägrar trots det ge upp tanken på att bli med barn. Så när appen i telefonen signalerar ägglossningsdags och Bjørn är för full för ett fuck åker hon till sin egen klinik… Bäst hittills är just den fyllescenen när Bjørn somnar.
Om skaffa-barn-serien Alla utom vi (Discovery+) med Alba August och Björn Gustafsson var en dramakomedi, så är Made in Oslo ett mer dramatiskt drama, särskilt när Elin råkar köra på en eu-migrant som hon sen lappar ihop, också det på sin egen klinik.
Serien är skapad och skriven av Kathrine Valen Zeiner, som också skapat Wisting, och är regisserad av Marit Moum Aune.
3. Drömmaren – Karen Blixen blir till
Jag har bara hunnit se första avsnittet av Drömmaren – Karen Blixen blir till och gillade det. Kjell lade upp en skärmdump av sin recension.
Apple TV+
1. Slow Horses
I spionserien Slow Horses kastas vi rakt in i en actionscen på en brittisk flygplats, där vår hjälte med det magstarka namnet River Cartwright (Jack Lowden) jagar en misstänkt terrorist. Spionbossen Diana Taverner (en iskall Kristin Scott Thomas) övervakar situationen men är inte är nöjd med hur jakten går. Klipp till vinjetten och temalåten Strange Game, en spionblues som roligt nog Mick Jagger kväker fram. Han har skrivit låten ihop med Daniel Pemberton som gjort musiken till hela serien. Temalåten och musiken i serien rakt igenom har förstklassig spionkänsla!
Efter vinjetten visar det sig att Cartwright jobbar på MI5, men inte på det fräsiga huvudkontoret utan på sunkiga pisshaket “Slough House”, en bra bit från huvudkontoret. Hans chef är GW-kopian Jackson Lamb, spelad av alltid suveräne Gary Oldman i en av hans sjaskigaste roller. Han ger Cartwright rena skräpjobbet, vilket vår hjälte givetvis inte finner sig i. Ett mycket mindre skräpigt jobb får kollegan Sid Baker (Olivia Cooke), hon får spionera på en högerjournalist.
Jag ska inte recappa hela handlingen, bara en eller två meningar till. När Sid behövs för att överlämna en usb-sticka till huvudkvarteret har hon gått på fikarast. Det är öppningen för lite riktigt spionarbete för Cartwrights del. Samtidigt har en ung man kidnappats av ett extremhögergäng.
Jag har sett Lowden i flera filmer och serier tidigare men han har inte fastnat i mitt minne tidigare, men nu så. Jag gillar honom starkt här! Olivia Cooke var bra i grymma Sound of Metal häromåret och jag gillade henne i Ready Player One också. Det är dock lite märkligt att se att Line of Duty-skurk-alumnen Paul Higgins är med här också.
James Hawes som även tidigare mest regisserat tv, har regisserat alla sex avsnitt. Tidigare har han bland annat regisserat två Black Mirror-avsnitt och det första Dr. Who-avsnittet med David Tennant i huvudrollen. Men ingenting har varit i närheten av så bra som Slow Horses. Självklart är det välspelat rakt igenom och mycket snyggt i all sin sjaskighet. Om Harry Palmer, som visades på SVT tidigare i år, är toksnygg så är det här fulsnyggt, inga jämförelser i övrigt.
Slow Horses är alltså ytterligare en anledning att skaffa Apple TV+ om du inte redan gjort det. Det är lite Tinker, Tailor, Soldier, Spy-känsla (och till och med en blinkning) men inte så jag blev störd, snarare mer intresserad.
I december börjar andra säsongen. Jippi!
2. Watch the Sound with Mark Ronson
Musikproducenten Mark Ronson träffar viktiga musikpersoner, bland andra Paul McCartney, och pratar om olika musikfenomen, som samplingar, Auto-Tune, trummaskiner och synthar. Ännu en chans att se McCartney säga roliga och smarta saker om musik.
3. Tur (Luck)
Självklart ska Apple in i animerade filmer-träsket också och det är inte helt illa. Tur handlar om Sam som alltid har otur, ända tills hon hittar en lyckopeng (som en katt tappar). Helt plötsligt har hon flyt med allt. Sam är uppväxt på ett barnhem där också Hazel bor. De svenska rösterna är lite svajigare än jag är van vid från när min son var liten, men de engelska är bra. Simon Pegg gör rösten till katten Bob. Det är långt ifrån bästa Pixar-klass, men ungefär i samma nivå med de sämre. Filmen har nog den näst sorgligaste inledningen av en animerad film som jag har sett. Up vinner.
SkyShowtime (tidigare Paramount+)
1. Battlestar Galactica
När jag var liten hyrde mina syskon och jag originalserien på vhs. 2003 rebootades serien med Edward James Olmos i rollen som admiral William Adama. Han är befälhavare på Galactica och guidar efter många om och men dem som finns kvar till den mytomspunna planeten jorden (efter att cylonerna har dödat nästan hela »mänskligheten«). Visst är det lite pajigt, men det är också helt perfekt för den här gamla sci-fi-nörden.
2. Escape at Dannemora
Den makalösa trion Patricia Arquette, Benicio Del Toro och Paul Dano spelar huvudrollerna i fängelseflyktdramat Escape at Dannemora som är baserad på sanna händelser som utspelade sig bara några år innan serien spelades in. Kort sagt kärar Arquettes rollfigur Tilly först ned sig i David (Dano) och blir sedan tänd på Richard (Del Toros). Arquette belönades med en välförtjänt Golden Globe för sin rollprestation.
3. Penny Dreadful
Kalla mig slö men presentationen på IMDb lät för bra för att inte snos (översättningen är min): Mediumet Vanessa Ives (Eva Green), upptäcktsresanden Sir Malcolm Murray (Timothy Dalton), forskaren Victor Frankenstein (Harry Treadaway) och revolvermannen Ethan Chandler (Josh Hartnett) slår sig samman för att slåss mot övernaturliga hot i viktorianska London. För dig som gillar skräckserier med övernaturliga inslag och som utspelar sig förritin.
Discovery+
1. Vi i villa
Anders (perfekt castade Mattias Nordkvist), huvudpersonen i Henrik Schyfferts nya serie Vi i villa, jobbar på Inspira, en talarförmedling som säljer in inspirationsföreläsare till företag. För Anders går det inte så jättebra, han jobbar i princip bara med en kändis, men vilken kändis sen. Vem det är får ni se själva eller läsa om någon annanstans, jag vill fortfarande inte spoila. För att ni ska få en snabb förståelse för Anders kan man beskriva honom som en kille som har knutit handen i fickan alldeles för länge.
Anders fru Filippa spelas av helt fantastiska Sanna Sundqvist – för att bara nämna två saker är sättet hon spelar smålullig på magnifikt och sättet hon bråkar på… burr! Grymma Tuva Li Ramel spelar deras dotter Anna. Jag hoppas vi får se mycket mer av henne i framtiden, scenerna med henne och pappa Anders är rakt igenom fabulösa.
Johan Widerbergs rollfigur Martin är allt hans rollfigur i Lust inte var. Här är han så opolitiskt korrekt man kan vara, kallar sina kompisar »fitta« när de spelar padel, är allmänt överlägsen och tokdryg. Anders chef Eric (det ska uttalas på engelska) är en annan vidrig typ, spelad med härlig finess av Filip Berg. Scenerna på Inspira är över lag rys-mysiga. Helena af Sandeberg är med i en lite för liten roll som Martins fru. I sista avsnittet dyker förresten en cameo upp. Missa inte!
I Vi i villa är blandningen av drama, komedi och satir mycket mer välbalanserat och pricksäkert än i Lust, som jag mest klagade på i ett nyhetsbrev i våras. Vi i villa är i mina ögon bättre på alla punkter. Det gäller såväl skådespeleriet som detaljerna: tinnituspipet när det svartnar för Anders, de snillrika kamerarörelserna och kameraplaceringarna och användandet av scener i ultrarapid. Häromveckan gnällde jag på att Nicola Walker pratade med kameran i Annika, här gör Anders det hela tiden – och det funkar alldeles utmärkt.
Seriens kaxigt synthiga soundtrack är ett perfekt »platsbygge«. Det är Johan T Karlsson, mer känd under namnet Familjen, som har komponerat och producerat.
Henrik Schyffert har regisserat fyra av seriens sex avsnitt och John Nordling de andra två. Tove Eriksen Hillblom, som tidigare skrivit manus till Solsidan och Sjölyckan, är huvudförfattare och avsnittsförfattare är Maria Nygren (Jägarna, Advokaten, Fartblinda) och FLX producerar.
Kort sagt är Vi i villa en fullträff där inga medelklassmarkörer går säkra.
2. Alla utom vi
En skaffa-barn-serie med Alba August och Björn Gustafsson i huvudrollerna. Även om det är en dramakomedi lyckas de beröra, i alla fall mig. Och den komiska tajmingen är det inget fel på. Andra säsongen ska enligt uppgift komma nu under hösten.
3. Mörkt hjärta
I huvudrollerna i Discovery+ senaste hit-serie Mörkt hjärta ser vi Aliette Opheim som Missing People-volontären Tanja, yngligarna Sanna (Clara Christiansson Drake) och Marcus (Gustav Lindh) som kärlekskranka bondungar med rivaliserande fäder och Peter Andersson som storbonden (och Sannas pappa) Bengt.
Oskar Söderlund, som blev en av TVdags-redaktionens svenska favoritmanusförfattare med serien Ettor & Nollor men nu är mest känd för Netflix-adaptionen av Snabba Cash, har skrivit manus till serien. Ett manus som utgår från boken Hur man löser ett spaningsmord av journalisten Joakim Palmkvist och handlar om ett mord i Förlösa utanför Kalmar i augusti 2012. För regin står Gustav Möller, regissör och manusförfattare (ihop med Emil Nygaard Albertsen) till danskspråkiga filmen Den skyldige (2018), som redan blivit nyinspelad för Netflix med titeln The Guilty (2021) av regissören Antoine Fuqua med Jake Gyllenhaal i huvudrollen.
I min korta Facebook-text om Netflix-serien Den osannolika mördaren, om Palmemordet och Skandiamannen, skrev jag att Peter Andersson är bäst i den serien. I Mörkt hjärta är han precis lika bra som vanligt, men inte bara han – hela ensemblen är bra. Trots att man förstår tidigt vad som kommer hända bygger de upp en suggestivt obehaglig känsla och bilden man får av Tanja är att hon möjligen inte har alla proppar i proppskåpet – eller om det bara är det att hon är övernaturligt hängiven sin uppgift.
BritBox
1. Enkel resa till Korfu (The Durrells)
Keeley Hawes spelar mamman i familjen Durrell. De tar sitt pick och pick, från ett fattigt England, till det mycket billigare Korfu. Eftersom Fru Durrell är änka blir det en del romantisk längtan genom åren, inte minst där den burdusa, gifta taxichaffisen Spiros (Alexis Georgoulis) är inblandad, men framför allt brittiskt mys och mycket sol. Serien utspelar sig mellan åren 1935 och 1939.
Enkel resa till Korfu är baserad på böcker skrivna av minstingen i familjen, Gerald Durrell. Steve Barron, som regisserat a-has kändaste video, Take On Me, har regisserat lejonparten av de fyra säsongerna och Simon Nye har skrivit manus.
2. Mum
Mum hade gått mig helt förbi innan Nicholas Wennö tipsade om den i DN härom veckan. Lesley Manville spelar änkan Cathy (andra änkan på BritBox den här veckan) och Peter Mullan spelar Michael, Cathys döde mans bästa kompis. Jag har precis börjat kolla så jag kan inte säga någonting om hur det artar sig, men jag gillar den mjuka men ändå brittiska tonen. Roligast hittills är Cathys sons puckade tjej Kelly (Lisa McGrillis) och Cathys brorsas låtsas-posha tjej Pauline (Dorothy Atkinson). Men combon Manville/Mullan går inte heller av för hackor.
3. Spooks
För den som inte har sett spionserien Spooks känns det självklart att tipsa om den också, trots att den har ett gäng år på nacken. I de första säsongerna är nyss nämnda Keeley Hawes med, som blondin. Att det var hon kom som en total överraskning när jag började se om serien (som i Sverige från början hette MI-5, om jag inte missminner mig). Matthew Macfadyen, hennes make i verkligheten, är också med i serien från början. De första avsnitten känns lite daterade tempomässigt, men det är ändå en av mina favoritserier någonsin.
Netflix
1. Maid
Serien är baserad på Stephanie Lands självbiografi Maid: Hard Work, Low Pay, and a Mother's Will to Survive och handlar om den unga mamman Alex (Margaret Qualley) som flyr från ett våldsamt förhållande. Dottern Maddy (Rylea Nevaeh Whittet) spelas av kanske den bästa barnskådisen jag har sett och serien är en av förra årets absolut bästa. Andie MacDowell, Qualleys mamma på riktigt, spelar rollen som Alex psykiskt sjuka mamma.
2. Derek
När jag hade sett klart sista säsongen av After Life (samma dag den släpptes) föreslog en person i min närhet att jag borde se Derek. Där spelar Ricky Gervais rollfiguren Derek, en man med oklar bokstavskombination som jobbar på ett äldreboende. Frun från After Life (Kerry Godliman) spelar chef på boendet. När serien kom 2013 trodde jag nog inte på Gervais tonträff, så jag kollade inte. Helt fantastisk – förutsatt att man inte hatar Gervais!
3. Hustle
Adam Sandler spelar baskettalangscouten Stanley Sugerman. På en resa till Madrid ser han Bo Cruz (helt fantastiskt spelad av basketproffset Juancho Hernangomez) basket-hustla i Madrid. Stanley tar med Bo hem till Philadelphia för att visa upp honom för 76ers – men delägaren Vince Merrick (Ben Foster med världens drygaste uppsyn) är inte intresserad. Okej, hur knäcker man det här då, tänker Stanley och bestämmer sig för att träna Bo själv.
I rollen som Stanleys fru ser vi Queen Latifah i en liten roll som hon gör hur mycket som helst med! Och Sandler är alldeles utmärkt som talangscout. Allra bäst är han när han skrikpeppar Bo, då låter det som han är med i Bestie Boys. Och inte att förglömma alla basketproffs som antingen spelar biroller eller spelar sig själva. Det här bara måste vara renaste guld för basketdiggare. Manuset är skrivet av Will Fetters, som var med och skrev manuset till A Star is Born, ihop med Taylor Materne. För regi står Jeremiah Zagar.
Jag har inte haft så här kul när jag tittat på basket sedan jag var med familjen och såg Harlem Globetrotters i Stockholm någon gång under tidigt 1980-tal. Hustle är fullproppad av en av mina favorittroper inom film och tv: träning och träningsmontage. Det spelar ingen roll om det är Thomas Luther Price (Robert Culp) som lär Hannie Caulder (Raquel Welch) skjuta revolver i Jakten på bröderna Clemens, om det är Rocky Balboa (Sylvester Stallone) som tränar genom att leva hårt stugliv i Rocky IV eller om det är Daniel (Ralph Macchio) som waxar on och waxar off i The Karate Kid – det kan nästan inte bli bättre! Missa inte Hustle!
Betyg: 📺📺📺📺⬜️
Prime Video
1. The Boys
Är jag ansiktsblind på riktigt? Har jag inte följt med i nyheterna kring serien? Vad jag pratar om? Den fabulösa cameo-rollen i tredje säsongens första scen av The Boys. Den var i sanning underbar, även om den bara varade i några sekunder. Ni får kolla, googla eller fråga.
Efter det vet man vad man får – mer blod och gegg … och mer blod och gegg. Och en del sex, förstås. Och namndroppningar, som Roger Deakins (filmfotografen) och Tony Gilroy (regissören), så där i förbifarten i första avsnittet. Och spektakulära special- och ljudeffekter. Och kanske mest av allt, en stor skopa bizarro-humor.
Jag är bekymrad över vad Antony Starr håller på med irl, men hoppas det var en engångsföreteelse. Det gör att det känns lite mindre »roligt« när han får sina extrema ilskeutbrott i serien. Karl Urban är dock fortfarande min favorit, älskar att han pratar rätt mycket som Steve Coogan och Rob Brydon när de härmar Michael Caine.
The Boys är det bästa man kan se på Prime Video.
2. De oskyldiga
De oskyldiga handlar om nyinflyttade Ida (Rakel Lenora Fløttum) som i stället för att hålla koll på sin autistiska storasyster Anna (Alva Brynsmo Ramstad) som hon lovat sina föräldrar, följer med Ben (Sam Ashraf) till skogen där han visar henne sina övernaturliga krafter.
När en annan av barnens grannar, Aisha (Mina Yasmin Bremseth Asheim), dyker upp visar det sig att hon och Anna också har övernaturliga krafter – dessutom förstärks krafterna när alla barnen träffas. Men allt är inte guld och gröna skogar, det finns ett totalt jävla mörker i ett av barnen…
Filmen, som är både skriven och regisserad av Eskil Vogt, har i mina ögon ett släktskap med John Ajvide Lindqvists bästa böcker, både vad gäller diskbänksrealismen och det övernaturliga. Och barnen är de duktigaste barnskådisar jag sett sedan Rylea Nevaeh Whittet, dottern i Netflix-serien Maid. De oskyldiga är kategoriserad som skräck, vilket jag tycker är missvisande, jag skulle kalla det för thriller. Hur som helst, missa inte!
Betyg: 📺📺📺📺⬜️
3. Fleabag
Jag började inte kolla på Fleabag förrän säsong 2 var i faggorna. Det kändes rätt bra att kunna binga båda säsongerna med bara några dagars mellanrum. Hela världen älskar ju Phoebe Waller-Bridge och jag med. Samspelet mellan henne och okonventionella prällen (Andrew Scott) i andra säsongen var helt amazing. De övriga birollerna, och främst syrran Claire (Sian Clifford), är alla i gulddivisionen. Du kan väl omöjligt ha missat Fleabag?
SVT Play
1. a-ha: The Movie
När dokumentären om a-ha kom förra året var den ett solklart måste för mig. Jag har gillat dem sedan Take On Me och gillar dem fortfarande, men själva filmen är rätt deppig. Det är inte bara roligt att vara med i a-ha, verkar det som. Men snart kommer en ny a-ha-film. Jag hoppas att de är gladare i den. Oavsett det tycker jag den är sevärd.
2. The Wrestler
Darron Aronofskys film (och Mickey Rourkes comeback) om wrestlaren Randy »The Ram« Robinson som tillbringar helgerna med att brottas i gamla gympahallar. Det är en deppig men i mina ögon bra skildring av en föredetting som inte vet vad han ska göra av resten av sitt liv. Marisa Tomei spelar hans dotter i filmen. Inget lyckopiller, men bra!
3. The Grave
Efter ett jordskalv hittar polisen tre kroppar i ett hål i marken i reservatet Nachal Eden i norra Israel. Det märkliga är att de tre kropparnas dna matchar dna:t från tre levande personer. Hur i allsin dar går det till? Detta är upptakten i den israeliska tv-serien The Grave.
Vi får följa de tre levande personerna (som har en död kopia) och poliserna som försöker spåra mördaren/mördarna (som dödade de döda kopiorna). Poliserna är också mycket intresserade av de tre personerna.
Två avsnitt in har inte mysteriet börjat nystas upp, eftersom det är sammanlagt åtta avsnitt så är inte det konstigt. Men när jag såg att mysteriet tätnade ännu mer i början av tredje avsnittet var jag tvungen att stänga av tills jag kan koncentrera mig ordentligt. Min hebreiska är tyvärr obefintlig.
Att det finns ett övernaturligt element säger sig självt, så om inte det är din grej är nog inte The Grave något för dig.
Vi ses,
Björn