27 jan 2023: Fulländade The Banshees of Inisherin, fasansfulla Holy Spider & ett gäng tv-tips!
Innan vi börjar kommer en liten påminnelse: Ni har väl inte glömt att både Sherwood (hela säsongen) och Munich Games (avsnitt 1–2) finns på SVT Play nu? Missa inte!
Edit klockan 18.46: Jippi! Det har precis blivit klart att The Last of Us är förnyad för säsong 2!
I veckans nyhetsbrev: The Banshees of Inisherin, Holy Spider, Shrinking, Cunk on Earth, I vår herres hage, Två singlar och Colin, Guillermo del Toro's Pinocchio: Handcarved Cinema, Black Panther: Wakanda Forever, Manskulten Andrew Tate, Lockwood & Co och Pamela: A Love Story.
The Banshees of Inisherin
Egentligen »vill« jag inte skriva nånting om The Banshees of Inisherin, jag tycker man ska se den utan att se trailern och utan att läsa om den innan – särskilt om man har sett och gillat regissören och manusförfattaren Martin McDonaghs tidigare filmer, som Three Billboards Outside Ebbing, Missouri och In Bruges. (Själv står jag i skamvrån för att jag fortfarande inte har sett Seven Psychopaths, fast jag har haft den på att-se-listan sedan 2012.)
När Pádraic (Colin Farrell) en dag klockan två, precis som alla andra dagar klockan två, försöker få med Colm (Brendan Gleeson) till puben får han inget svar. Folk sitter bara i sitt hus och röker. Senare, när de båda är på puben, kallar Colm honom »dull« (ungefär: trist och tråkig). Inte nog med det, han vill sluta umgås! Pádraic fattar ingenting.
Lite senare frågar Pádraic sin syster Siobhán (Kerry Condon) om hon tycker att han är dull, hon svarar att han är »nice«. »I’m a happy lad«, säger han.
Förutom de tre dyker också Barry Keoghan upp som sära Dominic. Alla skådisar, och framför allt de nämnda, är suveräna och Oscarsnominerade. Jag tror Brendan Fraser kommer snuva Farrell på Oscarsstatyetten (kanske rättmätigt, jag har inte sett The Whale), men filmen borde få någon av de andra åtta statyetterna.
The Banshees of Inisherin är en fantastisk film – om vänskap, ovänskap och om att fånga dagen. Se, se, se!
Betyg: 📺📺📺📺📺
The Banshees of Inisherin har premiär på bio i dag.
Holy Spider
Holy Spider, som hade biopremiär förra veckan, är baserad på verkliga händelser i Iran under tidigt 2000-tal, när en familjefar som kallades »Spindelmördaren« dödade 16 prostituerade kvinnor. Filmens Saeed spelas av Mehdi Bajestani, som med läskig närvaro spelar en bekymrad men kärleksfull pappa – som också är en iskall mördare. Enligt honom själv – och många andra i filmen – gör han en god gärning. Han ser sig själv som hjälte.
Zar Amir Ebrahimi spelar den grävande journalisten Rahimi, som kommer till Mashhad för att skriva om fallet. En roll hon vann Bästa kvinnliga skådespelare för i Cannes 2022. Fullt förståeligt, hon visar en enorm skådisbredd, inte minst när hon ger sig ut under cover för att locka fram mördaren.
Ali Abbasi, som också är aktuell som regissör av två The Last of Us-avsnitt, har regisserat. Martin Dirkov har skrivit den ödesmättade och skrämmande musiken.
Under sista halvtimmen byter filmen karaktär, vilket tar lite tid att vänja sig vid. Med det sagt är absolut sista scenen otroligt stark.
Betyg: 📺📺📺📺⬜️
Holy Spider går på bio.
Shrinking
Fotnot: Texten har publicerats tidigare.
Jason Segel spelar den sörjande terapeuten Jimmy som börjar ge sina patienter okonventionella råd. Harrison Ford och Jessica Williams spelar Segels terapeutkolleger Phil och Gaby. Shrinking är skapad av Segel och Ted Lasso-skaparen Bill Lawrence och Brett Goldstein, manusförfattare till samma serie.
Lukita Maxwell spelar Jimmys dotter Alice och deras samspel är en av seriens många styrkor. Suveräna Christa Miller spelar Liz, en vän till familjen som »funnits där« under sorgen. Att Harrison Ford har en underbart syrlig talang visste vi ju och här får han verkligen visa den. I andra avsnittet dyker Michael Urie upp som Jimmys bästis – jätterolig!
Vinjettmusiken är guld – skriven av Benjamin Gibbard från bandet Death Cab for Cutie ihop med Tom Howe, som skrivit resten av musiken till serien.
Ted Lasso-humorn är lite för snäll för mig, men det här tycker jag är överraskande roligt. Feelgood och feelbad blandat med hjärtknipande svart humor är helt klart min grej, och på det sättet påminner Shrinking om en av förra årets bästa serier, Somebody Somewhere.
Shrinking, avsnitt 1–2, har premiär på Apple TV+ i dag.
Cunk on Earth
Fram med skämskudden, för i Cunk on Earth träffar programledaren Philomena Cunk (Diane Morgan, känd från bland annat After Life) olika vetenskapskvinnor och -män. Programmet utger sig för att vara ett vetenskapsprogram och personerna hon intervjuar med rena idiotfrågor gör sitt bästa för att svara seriöst. För att ge ett exempel: Hur byggdes pyramiderna – uppifrån och ned eller nedifrån och upp? Jag imponeras av Morgans deadpan-face rakt igenom. Jag tror inte Cunk on Earth är för alla, men testa!
Cunk on Earth har premiär på Netflix den 31 januari.
I vår herres hage
Fotnot: Detta är en omarbetad version av en tidigare publicerad text.
På måndag har tredje säsongen av I vår herres hage premiär på SVT Play. Efter att ha sett alla avsnitt tycker jag att den här säsongen är lite svagare än de tidigare, jag saknar »will they/won’t they«-elementet mellan James (Nicholas Ralph) och Helen (Rachel Shenton).
Serien har kommit fram till slutet av 1930-talet och andra världskriget gör sig påmint. Temat för säsongen är utvidgning av verksamheten med tuberkulos-testande. James har svårt att övertyga Siegfried (Samuel West) om att det är något för dem att hålla på med.
Jag kommer för myset men stannar lika mycket för gnabbandet och den engelska frukosten. Men bäst den här säsongen är Siegfrieds hästfixering.
I vår herres hage, säsong 3, har premiär på SVT Play den 30 januari.
Två singlar och Colin
Ashley (Harriet Dyer) och Gordon (Patrick Brammall), som inte känner varann, råkar genom en lite bisarr bilolycka blir hundägare. De ger hunden namnet »Colin from Accounts« (seriens originaltitel). Två singlar och Colin är en ganska lättviktig serie men utvecklar sig till en puttrig och smårolig romantisk komediserie.
Harriet Dyer och Patrick Brammall, som är ihop irl, har skrivit serien och spelar huvudrollerna.
Två singlar och Colin har premiär på SVT Play den 1 februari.
Guillermo del Toro's Pinocchio: Handcarved Cinema
Precis som jag önskade har det dykt upp en »bakom kulisserna« på Guillermo del Toro's Pinocchio och även om den inte är lika bra som The Making of Star Wars så är det 36 minuters mys, där bland annat röstskådisarna i filmen hyllar Guillermo (och han dem). Vi får också träffa många i teamet bakom filmen, där de berättar om designbeslut och annat spännande. Självklart blir det en hel del stop motion också, och det är precis det jag vill se.
Guillermo del Toro's Pinocchio: Handcarved Cinema finns på Netflix.
Black Panther: Wakanda Forever
Fotnot: Detta är en omarbetad version av en tidigare publicerad text.
Ingen är väl förvånad över att Black Panther: Wakanda Forever till stor del bearbetar sorgen efter Chadwick Bosemans tragiska bortgång efter flera års kamp mot cancer. I Marvel-vinjetten, där vanligtvis alla superhjältar visas upp, syns bara Boseman. Fint!
Sen fortsätter – eller börjar – det med Kung T'Challas begravning och »sorgefest« i Wakanda, efter ett kort intro där Shuri (Letitia Wright) förgäves försöker rädda hans liv. Jag tycker att Angela Bassett, som är tillbaka i rollen som Ramonda, är lite för högtravande, men nu är hon Oscarsnominerad.
Powertrion från förra filmen, Shuri, Nakia (Lupita Nyong'o) och Okoye (Danai Gurira), är med den här gången också, vilket känns bra. Deras samspel är det sannerligen inget fel på. Nu gör även Michaela Coel entré, både i franchisen och i kvinnoarmén Dora Milaje. Hon passar in perfekt.
M’Baku (Winston Duke) stjäl en stor del av showen precis som i förra filmen. Tyvärr är han inte med så mycket. En annan som stjäl showen är Marvels »nya« supergeni Riri (Dominique Thorne) som får en egen tv-serie 2023.
Filmens antagonist då? Nja! Tyvärr funkar inte Namor (Tenoch Huerta), Atlantis-kopian Talokans härskare, något vidare som filmens onding. Hans backstory är för långsam och förvånansvärt tråkig i en redan alldeles för lång film. Jämför med hur bra backstoryn för Black Panther presenterades i början av förra filmen.
När filmen är som bäst får jag The Abyss-känsla och när den är som sämst känns det för mycket som Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (i undervattensscenerna). Det känns också som filmen har fler slut än Sagan om ringen, men det är tack och lov bara en enda extrascen, tidigt under eftertexterna.
Musiken är återigen komponerad av Ludwig Göransson, men här känns det som han blivit inspirerad av Jóhann Jóhannsson och/eller min nya favorit Cristobal Tapia de Veer, framför allt för att han använder fler röster i musiken. Tyvärr är det inte lika många suggestiva trummor, som i mina öron gjorde jättemycket för känslan i Black Panther. Det är ett »yngre« sound över lag.
Black Panther: Wakanda Forever är även den regisserad av Ryan Coogler, med manus av Coogler och Joe Robert Cole. De skrev också föregångaren tillsammans.
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Black Panther: Wakanda Forever har premiär på Disney+ den 1 februari.
Manskulten Andrew Tate
Jag vägrar visa en bild på fjanten Tate. Om jag använde emoji:er skulle det ha varit en kräks-emoji här. Jag gillade dock intervjuaren, journalisten Matt Shea (bilden), trots att han jobbar på Vice. Kommer ni ihåg boken Spelet och hela den soppan? Det här är som en ännu mer incel-rubbad version av det. Kolla dokumentären och se till att era barn inte följer pyramidspelsidioten Tate.
Manskulten Andrew Tate finns på SVT Play.
Lockwood & Co
Tyvärr har jag inte kunnat kolla någonting i förväg på Lockwood & Co, men brittiskt spökjägar-action för unga (och äldre) vuxna – det är det nog många som kollar på i kväll.
Lockwood & Co har premiär på Netflix i dag.
Pamela: A Love Story
Tyvärr går embargot ut bara några timmar efter att det här nyhetsbrevet publiceras. Ni kanske inte undrar ihjäl er över vad jag tycker om Pamela Anderson, men jag kan ändå säga att jag tycker hon verkar rätt sympatisk. Mer sympatisk än jag trodde. Men då har jag inte läst artiklarna om hennes kommande bok.
Pamela: A Love Story har premiär på Netflix den 31 januari.
Vi ses,
Björn