TVdags med Björn Finér #102: Så bra är Imperiet-dokumentären Ett hjärta är alltid rött & Stockholm Bloodbath + mer!
I veckans nyhetsbrev: Ett hjärta är alltid rött, Stockholm Bloodbath, The Artful Dodger, Cristóbal Balenciaga, Söndag med (Thomas Stenström) & Veckans påminnelse.
»Ett hjärta är alltid rött« är en habil dokumentär om Imperiet – men var är studioklippen?
I min värld är Ebba the Movie den perfekta rock-dokumentären – jättemånga liveklipp och backstageklipp och lagom mycket från studioinspelningen av Mamma, pappa, barn. En solklar skillnad är så klart att det var en mycket mer samtida dokumentär och nej, jag vill inte att Ett hjärta är alltid rött skulle vara en karbonkopia, men för att ni ska förstå vad jag gillar.
En inte pytteliten del av materialet i Ett hjärta är alltid rött har redan visats i tv. Dokumentären börjar med en snabbgenomgång av Ebba Grön-åren (bland annat med klipp från just Ebba the Movie), vilket så klart kan verka självklart. För mig är den största behållningen intervjuerna i nutid, som när Thåström beskriver hur surmulen Gurra kunde vara eller för den delen när Gurra berättar att Christian Falk tyckte han var bättre på trummor än Gurra.
Det är stiligt hur det, av förvisso naturliga skäl, tar ett tag innan Fred Asp kommer in i bilden, eftersom Gurra fick kicken under inspelningen av Blå himlen blues. Men här är jag rejält besviken över att det inte finns ett enda klipp från studioinspelningarna av den eller någon av de andra plattorna. Det enda bakom kulisserna-klippet (i alla fall som jag antecknade) är från inspelningarna av rockvideon till Guld och döda skogar. Det var guld!
I mina ögon fokuserar dokumentären lite väl mycket på Latinamerika-besöken, men samtidigt visar det så klart hur annorlunda världen såg ut i mitten av 1980-talet än den ser ut nu. Det är också roligt att se live-klippen därifrån, eftersom de inte visats tidigare. I alla fall har inte jag sett dem tidigare.
Spridda tankar
Thåströms kommentarer om Stry, när Stry skulle börja spela gitarr i stället för orgel.
Att Stry kallar Thåström »Thåis« är oväntat roligt. Alla klipp med Stry är kalas!
Både Gurra och Fjodor är så vältaliga – det var de redan i Ebba the Movie. Thåström är lite mer flaxig men också bjussigt avslappnad.
Thåströmskrattet!
Balsam Hellström har regisserat.
Summa summarum
Som jag redan varit inne på hade jag velat se studioklipp och mer backstage (som inte redan visats i tv). Jag hade så klart inte sett allt tidigare, men förvånansvärt mycket. Allt som allt var dokumentären lite mer ett retrospektiv än jag hade trott den skulle vara. Men om man gillar Imperiet och/eller Thåström så är det här ändå en solklar rekommendation. Se!
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Ett hjärta är alltid rött har biopremiär i dag.
I händerna på Mikael Håfström blir »Stockholm Bloodbath« en rätt okej hämndrulle
Freja (Alba August) hamnar i skottlinjen för ett gäng blodtörstiga danskjävlar, med Didrik Slagheck (Mikkel Boe Følsgaard) i spetsen. Freja överlever och antecknar signalementen på en dödslista, »BIG DANISH GUY«, »GERMAN BROTHERS«, »GUY WITH SCAR« och »EVIL MAN« – och vips förstår vi att vi ser en hämndfilm.
Claes Bang fortsätter spela dryga snubbar med den äran. Här spelar han Kristian II, ja, filmen handlar helt sonika om det som gjorde honom mer känd i Sverige som Kristian Tyrann. Jag gillade honom både som Dracula i Netflix-serien med samma namn och som en riktigt äcklig mansgris i Apple TV+-pärlan Bad Sisters. Jakob Oftebro spelar ärkebiskop Gustave Trolle, den som övertygar kungen om att Sten Sture (Adam Pålsson) och hans anhang gjort sig skyldiga till kätteri (vilket ledde till – tada – Stockholms blodbad). Jag tycker att skådespeleriet fungerar bra som helhet. Ibland är det på gränsen till buskis, men jag tycker att den håller sig på rätt sida, nästan hela tiden.
Precis i början av filmen får vi reda på att det mesta i filmen faktiskt har hänt på riktigt. Jag har inte lusläst Wikipedia-artikeln om Stockholms blodbad, så jag ger inga äkthetsgarantier.
Mikael Håfström har regisserat och Erlend Loe och Nora Landsrød har skvit manus.
Summa summarum
Jag överraskades av att komma på mig själv med att ha rätt roligt. Det är omöjligt att inte tänka på Guy Ritchie, Quentin Tarantino och Zack Snyder när det gäller både ultravåldet och skyltblaffor som beskriver vilka vi möter och var vi är någonstans. Att alla pratar engelska stör mig inte det minsta. Det är absolut en bagatell, men en snygg och rätt rolig sådan.
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Stockholm Bloodbath har biopremiär i dag.
Professor Lupin förgyller överraskande mysiga Oliver Twist-spinoffen »The Artful Dodger«
Först nu inser jag att en av anledningarna till att jag tyckte så mycket om serien Pistol häromåret var tack vare Thomas Brodie-Sangsters rolltolkning av Malcolm McLaren. Nu är Brodie-Sangster tillbaka i rutan. Den här gången som kirurgen Jack »Artful Dodger« Dawkins som, efter att ha suttit i finkan i ett drygt decennium, lämnade England för att finna lyckan i Australien i mitten av 1800-talet. Karaktären är hämtad från Charles Dickens Oliver Twist, där han är Fagins högra hand. Här spelas Norbert Fagin av alltid underbare David Thewlis (Professor Lupin i Harry Potters universum). Nu återses de i Australien, men för Dodger är det inget härligt återseende, eftersom Fagin lämnade Dodger åt sitt öde – i fängelset.
Jag minns inte riktigt Oliver Twist, ska erkännas, men där var väl både Artful Dodger och Fagin mer eller mindre fula fiskar? Här är ondingen i stället Kapten Gaines, mycket förtjänstfullt spelad av Damon Herriman (kanske mest känd för att han spelade Charles Manson i både Mindhunter och i Once Upon a Time in... Hollywood).
Lady Belle Fox (Maia Mitchell) inser att Dodger är en småtjuv, men hon använder den insikten för att »övertala« (läs: utpressa) honom att låta henne hjälpa till på jobbet, eller snarare tvinga honom att lära henne att bli kirurg.
Summa summarum
Framför allt är det samspelet mellan Thomas Brodie-Sangster och och David Thewlis jag stannar för. Serien är inte i närheten av lika bra som The Knick (inga andra jämförelser än gammeldags läkekonst), men jag gillar hur just läkekonsten framställs i rutan.
The Artful Dodger finns på Disney+.
»Cristóbal Balenciaga« – Snyggt spanskt drama om modeskaparen … Balenciaga
Det var ingen självklarhet att jag skulle fastna för nya spanska Disney+-serien Cristóbal Balenciaga om modeskaparen med samma namn. Vi kommer in i serien under Coco Chanels begravning i Paris 1971. Gemma Whelan spelar modejournalisten Prudence Glynn som försöker få en intervju med Balenciaga. Han är inte så sugen, men ändrar sig (annars skulle serien ha blivit mycket kort). Han berättar för Glynn om när han hade sin premiärvisning i Paris 1937. Det inte var en dans på rosor kan jag skvallra om.
Summa summarum
Serien är både snygg och välspelad, men textningen på förhandsvisningen krånglade, så jag har bara sett första avsnittet. Jag gillar den så långt.
Cristóbal Balenciaga har premiär på Disney+ i dag. Nya avsnitt släpps på fredagar.
Tillbringa en »Söndag med« kulturpersonligheten Thomas Stenström
I Söndag med får vi tillbringa en söndag med sex olika mer eller mindre kända personer. I första avsnittet är det Thomas Stenström vi tar rygg på när han bland annat går på fotbollsmatch, tatuerar sig hos William »Pastilliam« Olsson och hälsar på hos konstnären Niki Lindroth von Bahr.
Övriga kulturpersonligheter vi får följa är: Amy Deasismont, Messiah Hallberg, Fatima Jelassi, Jonas Hassen Khemiri och Ayan Ahmed.
Summa summarum
Även om Stenströms musik hittills inte har talat till mig så gillar jag honom.
Söndag med har premiär på SVT Play den 21 januari. Nya avsnitt släpps på söndagar.
Veckans påminnelse
Dr Death, avsnitt 1, säsong 2, finns på TV4 Play. Nya avsnitt släpps på torsdagar. Alla avsnitt är tillgängliga på TV4 Play+. Med tanke på att dokumentären om Paolo Macchiarini finns på SVT Play igen så var det med en viss tveksamhet jag startade första avsnittet av den andra säsongen av Dr Death, men avsnittet slank ned rätt lätt.
Teven väntar,
Björn