TVdags med Björn Finér #120: En ny Beach Boys-doku & Jeff Daniels som »En riktig man« + mer!
I veckans nyhetsbrev: The Beach Boys, En riktig man, Call Me Dad, Sämsta bandet ever?, Fixers in Wartime, the Invisible Reporters, Veckans trailerskörd & Veckans påminnelse.
Halvgrund men sevärd dokumentär om »The Beach Boys«
Trogna läsare vet att jag är ett nyblivet Beach Boys-fan. Mitt intresse är fortfarande ganska yrvaket och ytligt, jag har nog lagt ned mer tid på att se Brian Wilson- och Beach Boys-dokumentärer och -klipp än jag har lyssnat på musiken.
Även om dokumentären både tar upp pappans våldsamma karaktär och Brians psykiska trubbel, så känns den ändå grundare än Brian Wilson: Long Promised Road (2021, finns som hyrfilm). Det är vissa saker som inte nämns alls eller bara nämns i förbifarten, som Dennis död i en drunkningsolycka. Det ekonomiska bråket mellan Brian och sångaren och textförfattaren Mike Love nämns men bara i förbifarten – och ingenting om huruvida det löstes eller ej. Brians senaste fru Melinda är inte med överhuvudtaget, däremot är hans första fru, Marilyn Wilson-Rutherford, med. En del märkliga val, alltså. Men det är mycket som är bra också. Här kommer en lista.
Fem anledningar till pepp
Brian Wilson-citatet: »›I Wanna Hold Your Hand‹, for example, wasn’t really that great a record.« Hur kul som helst, när det sägs av Brian Wilson. (Al Jardines citat direkt efter är inte lika roligt, men troligen mer verklighetsförankrat: »We were singers. They were players. That’s what it felt like.«)!
Studiobandet The Wrecking Crew, som Brian Wilson efter några år började spela in musiken med när resten av bandet var ute på vägarna. Vilket härligt gäng, två av dem kommer till tals här! När resten av »riktiga« bandet kom hem kunde de spela in sång.
»Fajten« med The Beatles, som med största sannolikhet gjorde att båda banden (Brian Wilson, i Beach Boys-fallet) blev bättre.
Att Dennis var en sån sexsymbol! Det minns jag inte att det pratades om i Brian Wilson: Long Promised Road.
Älskar Mike Loves udda och dorky scen-stil. Men nu, i skrivande stund, när jag läser det här och det här gillar jag honom inte längre.
The Beach Boys har premiär på Disney+ i dag.
Kukmätarsatiren »En riktig man« drar ett väl synligt Trump-kort [sic!]
Jeff Daniels spelar Charlie Croker, en solklar (om än ej orange-färgad) Trump-liknande industrimagnat med rödlätt frisyr. Vi förstår att hans bolag är stort, i en scen får vi se Croker Industries gigantiska Amazon-liknande lager. Stora är också hans ekonomiska bekymmer, han har ett lån på 800 miljoner dollar hos en bank som företräds av bankdirektören Harry Zale (Bill Camp, strålande i bland annat The Night Of). Under ett möte med banken blir Charlie hånad av Harry och här, om inte förr, förstår man att en stor del av serien är en kukmätartävling. Losern Raymond Peepgrass (Tom Pelphrey), som är den banktjänsteman som sätter snöbollen i rullning för att ta ned Croker, är en alltigenom provocerande typ. Som en blandning av Clark Kent (Christopher Reeve) men med en stor nypa valfri klassisk creepy seriemördare i popkulturen. Burr!
I en sidoberättelse får vi följa Crokers sekreterare/receptionist Jill Hensley (Chanté Adams) och framför allt hennes man Conrad (Jon Michael Hill), som hamnar i trubbel med rättsväsendet. Croker ber sin advokat, Roger White (Aml Ameen) hjälpa dem. Det går så där. Serien utspelar sig i den amerikanska södern och Conrad och Roger är svarta män medan polisen och domaren är vita.
Tre tecken på pepp
Jeff Daniels verkar ha minst sagt kul.
Det är rätt svängigt, serien tar inte sig själv så stort allvar. Ibland kanske för lite.
Bra birollsskådisar! Exfrun Martha spelas förnämligt av Diane Lane och Lucy Liu spelar Joyce, exfruns bästis.
Tre tecken på depp
Jag stör mig som fan på Raymond, vilket kanske märktes när jag presenterade honom.
Jeff Daniels är inte lika diabolisk som Logan Roy (Brian Cox) i Succession, och det är omöjligt att inte jämföra serierna.
Är det Jeff Daniels southern drawl som gör att det tar emot att klicka på Play … eller är det för att det inte är The Newsroom?
Regina King (Oscarsvinnare för sin biroll i If Beale Street Could Talk, men också oförglömlig som Angela Abar i Watchmen, dessutom bra regissör sen lång tid tillbaka) och Thomas Schlamme (Vita huset, Sports Night) har regisserat tre avsnitt var. Manuset är skrivet av David E Kelley och är baserat på Tom Wolfes roman med samma namn.
En riktig man (originaltitel: A Man in Full) finns på Netflix.
»Call Me Dad« – en lättittad dansk woke-komedi
Kompisarna Emil (Alex Høgh Andersen) och Victor (Magnus Haugaard) har en cateringfirma ihop. Snart får Emil reda på att Victor är ihop med hans mamma Helle (Ellen Hillingsø) och att de har varit ihop i sju månader utan att säga något.
Eftersom Emil är en socialt medveten kille försöker han ta informationen på ett bra sätt, men blir mer eller mindre hysterisk – hur kul skulle det vara annars? Ett exempel på »too much information» är när Emil råkar höra Victor berätta för en annan kompis hur sexet med Emils mamma är.
Emils tjej Carla (Roberta Hilarius Reichhardt) jobbar också på killarnas cateringfirma, vilket blir besvärligt eftersom hon är usel på sitt jobb. Victor vill ge Carla sparken, men så blir det inte eftersom Emil tycker att de ska kunna hantera hennes funktionsvariation (läs: egendiagnosticerad ADD). De är ju, enligt Emils beskrivning, »två chefer i ett socialt medvetet företag«. När Victor får ett utbrott på Carla anmäler hon grabbarnas företag till facket. Emil är inte bara socialt medveten, han är också väldigt konflikträdd, så hans försöka att reda ut situationen med flickvännen går obra.
Serien är lättittad, småkul och aningen hysterisk. Jag gillar att att serien är ljudsatt med dansk pop- och rockmusik, vilket inte är konstigt alls, eftersom serien är dansk. Om man jämför handlingen med Anne Hathaway-filmen The Idea of You så är det både större åldersskillnad och en rimligare »intressekonflikt« här.
Manuset är skrivet av Søren Felbo (Orkestern) efter en idé av de två huvudpersonerna.
Call Me Dad (Kald mig far) finns på Viaplay. Nya avsnitt släpps på söndagar.
»Sämsta bandet ever?« – Tom Alandh gör en rockumentär!
När dokumentärfilmsnestorn Tom Alandh gör en dokumentär om ett rockband så blir det så klart inte som någon annan »rockumentär« (rockumentär skämtsamt menat). Här går han till botten med bandet Hörförståelse, ett av väldigt många svenska band som aldrig slog igenom (men som »nu« åratal senare får en slags upprättelse).
När ett amerikanskt skivbolag vill ge ut Hörförståelses musik är självklart Alandh där och intervjuar skivbolagsbossen. Det är den torra men genuina dokumentär-stilen som gör det så intressant. Vi bjuds på många intervjuer med bandet, deras vänner och andra musiker. Mest förvånande är att det överhuvudtaget finns live-klipp med bandet från 1982.
Det roligaste i hela dokumentären är dock när Alandh ställer de gamla Schlager-skribenterna Håkan Lahger och Lars Nylin till svars för deras hårda ord om bandet. Det blir inte så farligt, det var ju ändå över 30 år sedan de skrev ned bandet. Det är också lite kul när Jan Gradvall får fanzine-lyster i ögonen medan han pratar om Hörförståelse.
Vi får höra så pass mycket av bandets musik att jag känner mig helt färdiglyssnad när dokumentären är slut, så för att parafrasera ett refuseringsbrev från valfritt skivbolag avslutar jag med: Dålig musik, bra dokumentär!
Sämsta bandet ever? finns på SVT Play.
Veckans trailerskörd
Hit Man
Man får nog säga att Glen Powell redan har fått sitt stora genombrott. Både Top Gun: Maverick och Anyone But You blev succéer. Och nu fortsätter gissningsvis hans framgångssaga, för det här ser ju både bra och roligt ut.
Förhoppningsvis kommer en recension nästa vecka.
Hit Man har biopremiär den 31 maj.
Gaga Chromatica Ball
Ett spektakel (men inledningen är stillastående).
Gaga Chromatica Ball har premiär på Max den 25 maj.
Presumed Innocent
Ännu mer David E Kelley! Hur orkar han? Jake Gyllenhaal spelar en åklagare (?) som blir anklagad för mord. Och vilken rollista sen, här är ett smakprov: Ruth Negga (Preacher), Bill Camp (En riktig man) & Elizabeth Marvel (allt möjligt)! David E Kelley och JJ Abrams är exekutiva producenter.
Mer om serien närmare premiären.
Presumed Innocent har premiär på Apple TV+ den 12 juni.
Brats
»Den här måste man ju se!!!«, som min kompis Thomas sa. Men tyvärr är det inte klart med svensk visning än.
Brats har premiär på Hulu den 13 juni.
Veckans påminnelse
Boiling Point kommer tillbaka till SVT Play den 29 maj. Missa inte! Så här skrev jag om den. Dessutom har serien med nästan samma namn – Boiling Point – på liv och död – premiär samma datum. Den har jag tyvärr inte sett än.
En sak till…
Drabbande dokumentären »Fixers in Wartime, the Invisible Reporters« om fixare i Ukraina
I tisdags hade Reportrar utan gränser en fullsatt visning av dokumentärfilmen Fixers in Wartime, the Invisible Reporters på biografen Zita i Stockholm. I dokumentären följer vi de tre »fixarna« Andrii Kolesnyk, Oleksandra »Sasha« Aleksandrenko och Kyrylo Sirchenko i krigets Ukraina, där de hjälper Morgane Bona (reporter för den franska nationella dagstidningen Libération), James de Caupenne (frilansande dokumentärfilmare) och Philippe Lobjois (reporter för den franska dagstidningen Ouest-France) att kunna utföra sin journalistiska gärning.
Dokumentären visar oss krigsrapporteringen från Ukraina bakom kulisserna och ger oss tittare en inblick i hur omkullkastat och groteskt allt blir när ens hemland blir invaderat. Innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina hade de tre fixarna vanliga jobb och drömmar, nu hjälper de utländska reportrar att göra sitt jobb – att visa omvärlden vad som händer i Ukraina. Vi får också en påminnelse om hur viktigt det är med oberoende journalistik – livsviktigt!
Dokumentären är producerad av RSF International och regisserad av Arnauld Froger och Robin Grassi från Reportrar utan gränsers franska moderorganisation (vilket förklarar varför de tre intervjuade reportrarna är fransoser).
Klicka på play här ovanför för att se Fixers in Wartime, the Invisible Reporters.
Teven väntar,
Björn