TVdags med Björn Finér #175: »28 Years Later«: En perfekt början, en förvirrad final – men jag vill se den igen + mer!
Veckans titlar: 28 Years Later, Kiosken, We Were Liars, Kommissarie Rebus, The Red King, Patience
28 Years Later
Spoiler alert för den som är spoilerkänslig.
Efter en kort återblick till när raseriviruset tog fart för (nästan) 28 år sedan befinner vi oss i de skotska högländerna, närmare bestämt på Holy Island. En ö som man bara kan ta sig till och från under lågvatten. 12-årige Spike (Alfie Williams) bor med sin mamma Isla (Jodie Comer) och pappa Jamie (Aaron Taylor-Johnson). Trots sin unga ålder ska Spike följa med pappa på ett mandomsprov och döda sin första »smittade« (tidigare översattes nog »infected« till »infekterade«). När mamman, som är sjuk och sängliggande, får höra det blir hon galen på maken. Mer än så får ni inte veta.
Att regissören Danny Boyle, manusförfattaren Alex Garland och filmfotografen Anthony Dod Mantle är tillbaka vet du säkert redan. De var alla med och gjorde mästerverket 28 dagar senare. Ny i 28-kretsen är Boyles numera trogne filmklippare Jon Harris, som bland annat tidigare har klippt Boyles serie om Sex Pistols, Pistol (som Dod Mantle för övrigt också fotade). Bra tillskott!
Med tanke på hur bra 28 dagar senare var, och fortfarande är, har det nästan varit en omöjlighet att ha lagom förväntningar på uppföljaren – med det sagt börjar filmen väldigt bra! Det finns nästan en Mad Max: Fury Road-aktig estetik som jag älskar. Och fotot är genialiskt. Det faller nog inte alla på läppen, men för mig känns det naturligt att gå från digitalvideokamera i första filmen till att filma med iPhones (med tillbehör) den här gången. Första halvan av filmen är i mina ögon perfekt (trots att Ralph Fiennes då ännu inte har dykt upp). Jag hade hållit mig undan från all nyhetsrapportering så jag hade inte koll på att (sista spoilervarningen) Edvin Ryding från Young Royals skulle vara med i »rolig« roll. Efter ungefär halva filmen händer en sak som jag är helt oförstående till och i slutet blir det nästan Monty Python goes A Clockwork Orange, men utan att publiken är förberedd överhuvudtaget. Jag vet dock inte vad jag kommer tycka efter tionde tittningen. Jag kanske kommer att jubla då.
Och apropå zombierullar ser jag varken 28 dagar senare eller denna som zombiefilmer längre, vilket jag gjorde tidigare. Jag ser inte de smittade som zombier, utan som just smittade.
Spike, spelad av 14-årige Alfie Williams, är grymt bra. Brittiska unga skådisar, alltså – hur bra som helst. Alla vet ju att det blir skådisfest när Jodie Comer och Ralph Fiennes är med – och det blir det sannerligen! Aaron Taylor-Johnson då? Jo, jag gillar honom också. Snacket går ju att det är han som kommer att bli nye James Bond. Jag är nyfiken.
Bäst är, hur jag än vänder och vrider på det, den musiksatta dikten Boots som är med både i filmen och i trailern här ovanför. Dikten är skriven av Rudyard Kipling och är reciterad av Taylor Holmes. Gåshudsbra! Jag har lyssnat på den minst 40 gånger efter att ha sett filmen.
Filmen börjar (och fortsätter länge på) en given femma, men slutar på en svag trea. Jag vill se mer och det får vi ju göra »snart«. Jag tror att 28 Years Later kommer att kännas bättre nästa gång jag ser den (på söndag).
PS. Jag kallar den 28 år senare.
Betyg: 📺📺📺📺⬜️
28 Years Later går på bio.
Kiosken
Daniel (Daniel Boyacioglu) och Sam (Yousif Jawad) driver en kiosk ihop. Kiosken handlar om dem och deras trogna kunder, som Daniels kärleksintresse Paket-Emmah (Victoria Dyrstad), som kommer med returer varje dag och Pamela (Marika Lagercrantz) med ledarhunden Tomas Andersson Wij (bra namn!).
Humorn är avväpnande korkad, snäll och i mina ögon överraskande rolig. Ett exempel: Mattias (Mattias Königsson), som aldrig har testat godis, vill ha tips om vilket godis han ska prova, han frågar om det är mest »tutti« eller »frutti« i Tutti Frutti. Jag tycker så mycket om det att jag skulle kunna lista varenda kotte. Det ska jag inte göra, men vill inte glömma dessa stjärnor: Batseba Melake, Mira Eklund och Emilio Araya. Och, Patrik Arve är ju alltid Patrik Arve.
Ju konstigare det är, desto bättre. Testa!
Kiosken finns på SVT Play.
We Were Liars
Vad är en sommar utan en serie om en rik familj med många hemligheter?
Serien börjar med att Cadence Sinclair (Emily Alyn Lind) ligger uppspolad på en stenig strand. Hon berättar att något hemskt hände förra sommaren och hon inte har något minne av vem eller vad som skadade henne. Hon fortsätter: »När man lämnats för att dö vill man ha svar.«
Första gången hon träffar Gat har en bildskylt precis visat »Summer 8« (sommaren när hon och kusinerna är åtta år). Varje sommar som följer tillbringar hon med sina kusiner Mirren (Esther McGregor), Johnny (Joseph Zada) och bästa vännen Gat (Shubham Maheshwari) på Beechwood Island. Efter några klipp med bus – för att visa att deras slagord var »Liars forever!« – ser vi Gat »sommaren 16». Nu är Gat en helt annan person, så han och Cadence vill vara mer än bara vänner. Allt är dock inte så enkelt. De vill ju ställa upp och festa med festprissen Johnny också, i alla fall Gat.
Jag har inget emot young adult-serier men här blir blickarna lite för långa och förvecklingarna lite för töntiga. Om jag stannar är det för att få reda på varför Cadence lämnades för att dö.
We Were Liars finns på Prime Video.
Kommissarie Rebus
John Rebus (Richard Rankin) är en hårdkokt frånskild kommissarie i Edinburgh. Att hans exfru har skaffat sig en välbärgad man verkar också tära på honom. Dessutom är hans relation till sin bror Michael (utmärkt spelad av Brian Ferguson) minst sagt ansträngd. När brorsan berättar att det langas knark i området där han bor, av gangstrar från Edinburgh, svarar Rebus torrt att det inte finns några gangstrar i Edinburgh, bara pojkar som tror att de är det. Snart rör brorsan så klart till det för sig.
När en person blir överfallen och knivhuggen av två män i träningsoveraller får Rebus i uppdrag att ta reda på vad som hände och kväva det i sin linda. Till sin hjälp har han polisassistent Siobhan Clarke (Lucie Shorthouse).
Av de två avsnitt jag har sett tyder mycket på att det, trots Rebus kommentar om att det inte finns några gangstrar från Edinburgh, faktiskt rör sig om just sådana. Hittills tycker jag Rebus är ett för stort rövhål också, så jag får se om jag fortsätter titta.
Kommissarie Rebus finns på SVT Play.
The Red King
Efter att ha visselblåst – oklart vad så här långt in – skickas Grace Narayan (Anjli Mohindra) till den (fiktiva) walesiska ön S:t Jory. Hon och hennes assistent Owen (James Bamford) är de enda poliserna på ön. Men hennes föregångare, den före detta ö-kommissarien Gruffudd (Mark Lewis Jones), gör vad han kan för att sätta käppar i hjulen för henne.
Fallet då? Ytterligare ett kallt fall. Flera år tidigare försvann tonårspojken Cai spårlöst från den lilla ön. De flesta tror att han bara drog till fastlandet, men inte alla. Grace börjar nysta i mysteriet.
Serien är till tonen ironisk, kanske till och med tokrolig, men den stannar ändå på rätt sida, så jag ska se klart den.
The Red King finns på BritBox och TV4 Play Plus.
Patience
Patience är en brittisk remake av den franska serien Astrid et Raphaëlle och handlar om autistiska arkivarien Patience (Ella Maisy Purvis) som jobbar på Yorkshirepolisens arkivavdelning. Hon hjälper kommissarie Bea Metcalf (Laura Fraser) med ett fall och ser samband som andra missat.
Jag ratade det franska originalet eftersom den kändes lite för fransk för min smak. Det här känns mer som min allé. Med det sagt har jag inte hunnit se mer än det första avsnittet.
Patience finns på TV4 Play Plus. På ång-TV4 Play finns avsnitt 1 ute nu och nya avsnitt släpps på onsdagar.
Tre guldkorn på SVT Play
Hoppas ni får en fin midsommar,
Björn