TVdags med Björn Finér 2 sep 2022: Premiär för världens dyraste tv-serie – Sagan om Ringen: Maktens Ringar

Sep 02, 2022

I veckans nyhetsbrev: Sagan om Ringen: Maktens Ringar (Prime Video), Hård rock på export (SVT Play), Elvis (HBO Max), Top Gun: Maverick (hyrfilm), Den farliga leken (SVT Play) & podd-länkar.

Sagan om Ringen: Maktens Ringar

Först måste jag erkänna att jag precis har pressat i mig fyra timmar Hård rock på export (mer om den dokumentärserien här nedanför) så det kan hända att jag kommer blanda ihop namn på Tolkien-karaktärer med namn på dödsmetallband – i den mån de skiljer sig åt, det kan man inte alltid räkna med – en lång tid framöver.

Sagan om ringen: Maktens ringar utspelar sig flera tusen år före händelserna i Hobbit och Sagan om ringen. Under de sex inledande minuterna passerar flera hundra år och vi får se Galadriel (Morfydd Clark) växa upp, från ungefär sju års ålder (utseendemässigt) till ja, typ några hundra år. Efter att Galadriels bror dör i strid ger hon sig ut på jakt efter Sauron, ja den Sauron.

Det är omöjligt att säga hur en äkta Tolkien-konnässör kommer reagera när hen ser Sagan om ringen: Maktens ringar. För mig, ett Sagan om ringen-patrask som aldrig varit med i Tolkiensällskapet utan bara har sett de båda trilogierna, ska det hur som helst bli roligt att se höstens tredje stora fantasy-serie (alla på olika streamingtjänster).

Om du gillar alver, dvärgar, orcher, hårfotar (tack, Zop) och människor så är väl datumet redan inringat i kalendern, men för oss som såg den tecknade Sagan om ringen-filmen för hundra år sen och tyckte den var nice, men sedan inte fördjupat oss mer än att ha sett filmerna – what’s in it for us?

Jo, alver, dvärgar, orcher, hårfotar och människor i sagolika miljöer. Serien är, som ni väl alla vet vid det här laget, världens dyraste tv-serie och det märks på scenerierna, cgi:n och på produktionsvärdet över lag. Regisserar gör J.A. Bayona som gjorde mästerverks-skräckisen Barnhemmet och tsunami-filmen The Impossible. Allt är snyggt!

Howard Shore, som gjorde musiken till Sagan om ringen-filmerna, har gjort vinjettmusiken till serien. Resten av musiken är komponerad av Bear McCreary (mest känd för att ha gjort musiken till The Walking Dead). Jag gillar hur nära han håller sig Howard Shores episka filmmusik.

Två avsnitt in gillar jag serien, trots att det är mycket uppbyggnad än så länge. Eftersom den redan är klar för en andra säsong, gissar och hoppas jag att de låter byggandet ta tid – men inte för lång tid.

Spridda kommentarer

Gillar när det i slutet av andra avsnittet känns som de trixar med filmrutor på Mad Max: Fury Road-manér i ett slagsmål. Kalas! Om det inte bara var min screener som strulade, haha.
Stiligt att serien har fått en svensk titel.
Trots bristande Tolkien-kunskap känns det roligt att vara tillbaka i Midgård.

Sagan om Ringen: Maktens Ringar, avsnitt 1 och 2, har premiär på Prime Video i dag.

Hård rock på export

Som gammal hård rock-älskare (särskrivningen är korrekt) är det roligt att se en genomgång av svensk hårdrock, trots att »dödsmetall med hyggligt tydliga Iron Maiden-influenser« inte är min kopp te överhuvudtaget. Nästan alla medverkande verkade vara riktiga charmtroll – väldigt genuina, rara och ödmjuka över att vara med i programmet. Trevligt värre!

I och med särskrivningen »hård rock« trodde jag att programserien skulle handla om några fler band som inte direkt är hårdrock, heavy metal, dödsmetall och allt vad det heter, än bara Refused. Men nu när jag kollade några hårda svenska band, Fireside och Peace Love and Pitbulls, på Spotify så har de bara några tusen lyssnare per månad. Att jämföras med Bathorys nästan 200 000 lyssnare per månad. En fråga kvarstår dock – varför var inte The Hives med?

Det mest intressanta tyckte jag var det om göteborgsmetallens Iron Maiden-influenser och att de som hatar Ghost tycker att Ghost låter som Abba (i stället för som Maiden?). Det kanske är därför jag gillar Ghost lite, jag tycker nog helt enkelt också mer om Abba än Maiden. Allt med Meshuggah var guld-tv. Se, om ni inte redan har sett.

Det enda jag inte gillar är många dokumentärmakares faiblesse för att ha med klipp när den som blir intervjuad gör sig i ordning för att bli intervjuad, eller är på väg därifrån. Eller när de spottar ut snusen, rättar till frisyren, etc. Låt folk piffa till sig lite i fred.

Hård rock på export finns på SVT Play.

Elvis

Baz Luhrmann är inte min favoritregissör. Det är så illa ställt, eller vad man ska säga, att Elvis är den första av hans filmer som jag har sett till sista filmrutan. Det är alltså Elvis som har den dragningskraften på mig, inte Baz.

Jag älskar hur Luhrmann visar upp när den första tjejen börjar skrika när Elvis vickar på höfterna. Som att hon helt enkelt inte kan låta bli och själv blir överraskad av sitt skrik. Fantastiskt!

Och trots att jag inte är så impad av filmen berättas från "överste" Tom Parkers perspektiv sitter jag som klistrad. Det är ju ändå Tom Hanks, så det får gå. Juryn är fortfarande ute angående Austin Butler, men ryktet går att jag gillar honom.

Jag gillar också att filmen känns lite som en blandning av de bästa delarna av Netflix-serien Clark (de fars-artade bitarna, de få av dem jag gillade) och Guillermo del Toro-filmen Nightmare Alley (hey, nöjesfält!).

Filmens största problem är att man vill se Elvis, inte någon som spelar Elvis. Som när filmen kommer till 1968-specialen, då är det nästan omöjligt att inte leta upp den i stället och se Elvis i stället för »Elvis«.

Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Elvis har premiär på HBO Max i dag.

Top Gun: Maverick

Det börjar bra, med något som TV Tropes kallar »ordboksöppning« – jag har säkert skrivit det tidigare, med det tål att upprepas: de allra bästa science fiction-filmerna inleder med en textruta som sätter upp premisserna för filmen eller kör med en ordboksöppning – men efter den lovande öppningen av Top Gun: Maverick blir jag mätt ganska snabbt. Stridsplansromantiken, Tom Cruise som skruvar på ett gammalt plan, nostalgibilderna, de sjukt övertydliga klippen när han slår på skåpet (Mach 9-test!), tar hojnycklarna, rycker bort skynket från hojen. Sluta! Det är ändå Joseph Kosinski, som gjorde den riktigt bra Tom Cruise-sci-fi-rullen Oblivion som har regisserat (å andra sidan regisserade han nyligen också den misslyckade sci-fi:n Spiderhead).

Sen lyfter filmen i några minuter.

Sen börjar Rooster (Miles Teller), son till Goose (Anthony Edwards) från Top Gun, spela Great Balls of Fire på ett piano i baren som Jennifer Connelly äger, med alla blivande flygaräss dansandes runt pianot. Sluta!

Sen lyfter filmen igen. Och så håller det på.

Jag gillar flygscenerna och de är så klart många och snygga. Självklart gillar jag också både Cruise och Connelly och deras samspel. Och Jon Hamm gör sin sura officer med den äran – men sammantaget är det svårt att inte bli proppmätt av nostalgin. Den ligger över hela filmen som ett för tungt tyngdtäcke. Att filmen blivit så här framgångsrik känns mest som samma mekanism som gav Ukraina vinsten i Eurovision eller som att filmen The Interview hade betyget 10 på IMDb innan den ens haft premiär. Fint, på nåt sätt, men också totalt missriktat, som en applåd på en balkong.

Den är så patriotisk och nostalgisk att det kändes som att se en julfilm – vi får väl till och med lite snö?! Det är mycket möjligt att jag skulle ha gillat den mer om jag såg den på bio när den kom. Nu blev jag, som sagt, besviken. Förutom allt jag redan nämnt kändes det för mycket som en remix av originalet. Men visst, den gillade jag ju, så jag kanske gillar Top Gun: Maverick lite ändå.

Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Top Gun: Maverick finns att hyra.

Den farliga leken

(Texten är en återpublicering av min text om Too Close, som nu finns på SVT Play med den svenska titeln Den farliga leken. Jag har fortfarande inte sett klart den. Så mycket att se och så lite tid.)

Den farliga leken är en psykologisk thriller där Emily Watson spelar rättspsykiatern Emma som gör en psykiatrisk utvärdering av Connie (Denise Gough), en mamma anklagad för ett brott hon påstår att hon inte minns att hon har begått. Watson är som bekant alltid helt suverän (jag vet, ett tröttsamt epitet) och Gough är också utmärkt, både som eventuellt monster och som den perfekta mamman. Att hon får solklar hjälp av en variant av en Dr Jekyll/Mr Hyde-sminkning gör så klart sitt till.

Särskilt hjärnspöke-bra är det när vi får höra Goughs berättaröst, från en av intervjuerna, spelas upp till iscensättandet av det som berättas. Burr. Jag har bara sett första avsnittet så huruvida den håller hela vägen låter jag vara osagt, men efter första avsnittet vill jag helt klart se mer.

Den farliga leken finns på SVT Play.

Poddar

Jag har fått förfrågningar om huruvida det går att lyssna på våra gamla poddar, så nu finns de på Youtube. Dessutom länkar jag till mina gamla TVdags-kollegers nuvarande poddar här nedanför.