TVdags med Björn Finér 25 nov 2022: Guillermo del Toros ässiga Pinocchio, så bra är årets julkalender & några ord om Tim Burtons Wednesday + mer!
I veckans nyhetsbrev: Guillermo del Toros sagolika Pinocchio-tolkning, så bra är årets Julkalender Kronprinsen som försvann, ytterst obehagliga danska thrillern Speak No Evil, Tim Burtons Wednesday, norska sago-/actionfilmen Troll & brittiska deckarmyset Dödligt kapitel.
Guillermo del Toro’s Pinocchio
Vem orkar med ännu en Pinocchio-tolkning? För inte så länge sen kom den sömniga italienska versionen, regisserad av Matteo Garrone (som tidigare regisserat bland annat Gomorra), med Roberto Benigni som Geppetto (bara det fick nog somliga att frustrationsfrusta). Sen kom Robert Zemeckis version med Tom Hanks som Geppetto. De började sjunga innan jag hann sätta mig tillrätta i soffan. Avstängningsklick!
Jag ska inte ljuga, redan tre och en halv minut in kommer första sången i denna Guillermo del Toros tolkning. Men – jag gillar det! Att musiken är skriven av Alexandre Desplat förklarar saken, men musiken får också god hjälp av att filmen är så sagolikt snygg. Det är så bra vackert att det inte riktigt kändes som äkta stop motion, men det är det. Kolla på lilla filmsnutten här nedanför.
I Guillermo del Toros tolkning heter inte syrsan Benjamin, utan Sebastian J. Syrsa, helt perfekt röstsatt av Ewan McGregor. Det tog dock några minuter för mig att vänja mig vid hans utseende, han är inte direkt lik Benjamin.
Över lag skiljer sig tolkningen en hel del från Disney-versionen. Här får vi en sorglig backstory och en förklaring till varför Geppetto vill ha en son; och räven Ärlige John och dockteater-ägaren Stromboli har blivit ihopslagna till en person – greve Volpe, en Mussolini-diggare med Keith–Flint–från–Prodigy-frisyr, strålande röstsatt av Christoph Waltz. Filmen utspelar sig med andra ord i Mussolinis Italien.
Alla röster är bra, men bäst av alla är Gregory Mann som gör Pinocchios röst. Hans »Oboy, oboy!« kan bli nåt som kidsen (och alla andra) säger i jul. Pinocchio är underbart obstinat! Men lite konstigt och överraskande är det allt, att Geppettos Pinocchio är så »monsterlik«, med tanke på vilken stiligt snidad Jesus på korset han gjorde tidigare i filmen. Bara en iakttagelse.
Tempot dras ned en del mot slutet av filmen, annars hade det blivit en femma, nu en stark fyra. Jag hoppas verkligen att det kommer en gedigen bakom kulisserna-special så småningom.
Betyg: 📺📺📺📺⬜️
Guillermo del Toro’s Pinocchio har biopremiär i dag och släpps på Netflix den 9 december.
Kronprinsen som försvann
Publikfrieri! Det snöar redan första sekunderna av årets julkalender, Kronprinsen som försvann. Annars brukar »Är det nån snö?« vara en ständigt återkommande fråga när det gäller julkalendrar. I år utspelar den sig i »stadens fattiga kvarter« och redan 38 sekunder in kommer de första tittarna att skratta, i alla fall alla med en viss sorts humor.
Kronprinsen som försvann är berättad av Lennart Jähkel och handlar om Hilda (Kerstin Linden), en fattig flicka som bor med sin farmor och sin bror, och kronprinsen Carl Vilhelm Gyllencrona (Xavier Canca-Englund), som försvinner från slottet och hamnar i fattigkvarteren.
Årets julkalender är inte så lite inspirerad av Astrid Lindgren, med vakterna Kling och Klang, nej, jag menar Frisk (Christoffer Nordenrot) och Rask (Magnus Sundberg), och Ronja Rövardotter-aktiga sånger (med musik av Jonas Wikstrand). Men det är väl som det ska vara? De andra skådisarna som kommer göra årets julkalender till en hit är bland andra Sissela Kyle, Maria Lundqvist, Dag Malmberg och Sissela Benn. Här hörs också ännu en sak som ungarna nog kommer säga i jul: »Tusen småjävlar!«
Tord Danielsson har regisserat. Han har också skrivit manus tillsammans med Mattias Grosin, Linn Mannheimer och Isabelle Riddez.
Kronprinsen som försvann har premiär linjärt och på SVT Play den 1 december.
Speak No Evil
En dansk familj som är på semester i Italien börjar hänga med en nederländsk familj och blir senare hembjudna till dem i Nederländerna. Det låter väl mysigt? Vänta ni bara! Musiken är – kanske i överkant – dramatisk men jag tycker det fungerar ypperligt. Skådespeleriet är nästan för bra, det hade varit bättre för mitt psyke om de inte sålde föreställningen så bra.
Speak No Evil är som ett giftermål mellan sånt som Ruben Östlund brukar utforska och filmen Midsommar, och ord som dyker upp i huvudet är »gränslöshet« och »godtrohet«. Den kompotten gör filmen till något av det läskigaste jag har sett. Och allra bäst är den om man inte ens tittar på trailern.
Betyg: 📺📺📺📺⬜️
Speak No Evil går på bio.
Wednesday
Fem tecken på pepp
Jenna Ortega är perfekt som Wednesday Addams. Hon levererar syrligheter med bravur, precis som sig bör.
Serien är skapad och skriven av Alfred Gough och Miles Millar, två av dem som skrev storyn till den perfekta superhjälte-filmen: Spider-Man 2.
Gwendoline Christie!
Jag gillar Hogwarts-känslan.
Thing (Victor Dorobantu) är ju alltid kul!
Fem tecken på depp
Det känns mer som en ungdomsserie än som en familjeserie. Förståeligt, men ändå aningen trist.
Två avsnitt in är det alldeles för få scener med Lurch (George Burcea) och Morticia (Catherine Zeta-Jones).
Jag är inte helt såld på Luis Guzmán som Gomez.
Manusförfattarna skrev även manuset till den rätt sugiga I Am Number Four, så det kanske är läge att sänka förväntningarna.
Psykisk förmåga. Gäsp.
Wednesday finns på Netflix.
Troll
En gruvsprängning väcker något som sovit länge, länge till liv. Ni vet redan vad…
Ine Marie Wilmann (grym i Viaplays extremhöger-/polis-serie Furia, som jag skrev ett par rader om här) spelar Nora Tidemann, en professor i paleontologi som blir hämtad med helikopter från en utgrävning till ett möte med statsministern och höga militärer. Höjdarna behöver alltså Noras hjälp att ta itu med trollet.
Troll är bättre än jag skulle ha gissat, inte minst tack vare de välgjorda specialeffekterna. Humorn är – ska vi kalla det – en väldigt försiktigt rar skandinavisk humor. Kanske inget för tonårsfamiljen, men för er med lite mindre barn. Eller för er som gillar… troll. Betyget är en familjefilms-trea.
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Troll har premiär på Netflix den 1 december.
Dödligt kapitel (Magpie Murders)
Lesley Manville spelar bokförläggaren Susan Ryeland vars förlag ger ut bestseller-författaren Alan Conways deckarböcker. Conway spelas av Conleth Hill, som spelade Lord Varys i Game of Thrones och är smått oigenkännlig utom på rösten … och ansiktet. Hjälten i hans böcker heter Atticus Pünd och är som en sämre version av en Agatha Christie-protagonist, vilket de också skämtar om – eftersom Conway lånar friskt av Christie.
Susan har precis fått Conways senaste (och sista) Pünd-bok, så när hon läser får vi se det hon läser i dramatiserad form. Det är ett vanskligt grepp, men här fungerar det. Inte minst tack vare Tim McMullans rolltolkning av Pünd, med pliriga ögon och märklig accent.
Jag kom för Manville, en av mina favoriter senaste tiden, men stannar lika mycket för Varys, nej, jag menar Conleth Hill och de två mordfallen (ett i boken, ett utanför). Dessutom är jag svag för när folk utanför boken plötsligt dyker upp i själva boken för att Conway skrivit in dem i den. Lättittat och småputtrigt, alltså (men inte jättebra, så skyll inte på mig).
Dödligt kapitel finns på SVT Play.
The Walking Dead (2011–2022)
Jag har sagt att jag skulle skriva nånting om The Walking Dead i dag, men jag måste fundera lite mer först. Jag vill inte bara skriva några ströord om sista säsongen. Återkommer i frågan nästa vecka!
Sista avsnittet av The Walking Dead finns just nu på Discovery+.
Vi ses,
Björn