TVdags med Björn Finér 5 juli 2022: Så bra är Thor: Love and Thunder
Här är det utlovade extranumret om Thor: Love and Thunder. Nu tar jag ett kort sommarlov. När jag kommer tillbaka blir det med en pepp-special inför tv-hösten. Om ni prenumererar missar ni inte återkomsten.
TVdags-kollegan Kjell har inget sommarlov. Den här veckan är jag mest nyfiken på vad han tycker om Black Bird som har premiär på Apple TV+ nu på fredag.
Men nu…
Thor: Love and Thunder
En av många bra saker med förra Thor-filmen, Thor: Ragnarök, var den strålande inledningen, när Thor till synes pratade med oss i publiken (men i själva verket pratade med ett skelett) och sen fajtades mot Surtur till Led Zeppelin-slagdängan Immigrant Song. Så för er egen skull – glöm hur bra den var och sänk förväntningarna en smula.
Thor: Love and Thunder börjar med att Gorr (Christian Bale) och hans dotter är ute på en lite för lång ökenvandring. En inledning som är för självsäker för sitt eget bästa. Sen blir filmen långsamt bättre och bättre.
Chris Hemsworth är alltid snygg men inte alltid bra, Lex Spiderhead. Men som Thor är han perfekt – och mycket Thor får man se, inklusive hans bara rumpa. Och det fåraktiga leendet är så klart tillbaka (som för övrigt en läsare tolkade som något nedlåtande, det är det inte. Det bara är – här är det i sitt rätta element).
Jag tycker Christian Bale gör skurkrollen som Gorr med den äran. Han låter lite som John Lydon och ser ut som ett barn till Marilyn Manson och Danny DeVitos pingvin i Tim Burtons Batman Returns. Skuggmonstren han framkallar är både snygga och läskiga.
Filmen är så klart rolig, ibland blir jag överraskad av mitt eget skratt men ibland är det också snubblande nära tokroligt. Att Stormbreaker blir svartsjuk hamnar på rätt sida, medan blinkningen till The Epic Split känns för tramsig. Är det en actionkomedi à la Den nakna pistolen jag ser?
Guardians of the Galaxy-gänget är med en stund, men det känns lite slentrianmässigt gjort. Natalie Portman är bra. Likaså Tessa Thompson som King Valkyrie, men jag kommer på mig själv med att sakna (dumma) Hulk, Doctor Strange, Loki och Jeff Goldblums Grandmaster, även om man nog får säga att Russell Crowes rollfigur Zeus fyller ut Goldblums skor relativt bra när det kommer till tropen »en lustig figur«. För cameo-diggare: Hemsworths fru Elsa Pataky gör en pyttecameo som vargkvinna.
Nu för tiden har ju Guns N' Roses pajasstatus, men Waititi verkar älska dem. I filmen spelas tre GNR-låtar, och allt från filmaffischen till Thors garderob i filmen genomsyras av heavy metal-estetik (även om jag personligen inte skulle kalla Guns N' Roses musik för metal). Jag tycker det passar kalasbra! Förlåt alla Dio-fans, men när Rainbow in the Dark spelas under eftertexterna önskar jag att jag kunde resa mig och gå, men det blir så klart två scener under/efter eftertexten.
I trailern hör man Korgs (Waititi) berättarröst. Den återkommer några gånger (för mycket) genom filmen. Till en början gillar jag den, men efter några vändor blir det lite för mycket.
Även om det blev några gnälliga rader är Thor: Love and Thunder den näst bästa Thor-filmen hittills (Avengers-filmerna borträknade). Det är en kavalkad av det bästa med Thors universum (kanske är det just därför filmen ibland känns som en sommarrepris). Att Thor: Ragnarök var så bra ligger helt enkelt Thor: Love and Thunder lite i fatet.
Betyg: 📺📺📺📺⬜️
Thor: Love and Thunder har biopremiär i morgon.
Vi ses senare i sommar,
Björn