TVdags med Björn Finér 6 maj 2022: Buskisroliga Clark Olofsson-serien Clark; stämningsfulla Nick Cave-dokun This Much I Know to Be True & iskalla spionserien Tehran tillbaka
I veckans nyhetsbrev: Netflix-premiär i går för Clark Olofsson-serien Clark, biopremiär för Nick Cave-dokumentären This Much I Know to Be True, iskalla Mossad-spionen Tamar tillbaka i Tehran. Dessutom Veckans Amuse & Veckans trailerskörd.
Clark
Vi som sett det Jonas Åkerlund gjort tidigare blev nog inte jätteöverraskade av Clark. Det är snyggt, överdrivet (ibland ren och skär buskis) och en hel del bara bröst. Det vill säga rätt mycket som Åkerlunds video till Prodigy-låten Smack My Bitch Up – fast med Bill Skarsgård i huvudrollen.
Bill är bra som Clark, både som ung och som vuxen. Jag har lite svårt för voice-overn och Robert Gustafsson-skrattet. Om man bortser från det, som väl åtminstone delvis kan klassas som hangups, är mycket bra och en del dåligt.
Jag gillar uppväxtåren och även om Clarks föräldrar, spelade av Sandra Ilar och Peter Viitanen, ofta känns oroväckande nära Stefan & Krister-buskis gillar jag dem båda. Det är snarare det allra största regibeslutet jag inte är så imponerad av, det att glorifiera bankrånaren och tjejtjusaren Clark Olofsson. Visst, serien är baserad på Olofssons egna böcker Vafan var det som hände?, men ändå…
Att bankrånare framställs som härliga antihjältar tycker jag ofta är problematiskt, i alla fall när det görs på det här sättet. Troligen för att jag jobbade som domstolssekreterare på Stockholms tingsrätt i 15 år och fick höra osexiga historier om poliser som blivit skjutna i tjänsten (inte av Clark, men ni fattar). Förresten är det faktiskt ungefär bara en minut där det framgår i serien att människor i hans närhet drabbades ganska hårt av hans egoism. Man ser på många av männen att de är obekväma i hans närhet, men Clark märker väldigt sällan någonting – och om han märker något bryr han sig inte.
Vissa saker gillar jag väldigt mycket, som plinget varje gång Clark blir kär, vilket han blir »varenda dag i hela livet«. Skarsgård bär den största delen. Jag gillar när han är på flykt och det går från svartvitt till färg. Vilhelm Blomgren är underbar som Tommy »Tommy Ponny« Lindström. Göran Gabrielssons kändisröster är också roliga. Av kändisarna som är med i små cameo-roller funkar en del, en del inte. Ett inslängt Wilhelm Scream kändes också lite nördigt på rätt sätt. Musikvalen känns bjussiga och genomtänkta, med många bra (och lika många dåliga) låtar från åren serien utspelar sig (från 1960-talet till 1980-talet). Jag hade kul medan jag kollade – fram med skämskuddarna, bara.
Jonas Åkerlund har regisserat, och skrivit manus ihop med Peter Arrhenius och Fredrik Agetoft.
Clark finns på Netflix.
This Much I Know to Be True
This Much I Know to Be True är den tredje dokumentären om Nick Cave på åtta år, även om 20,000 Days on Earth (2014) inte var en riktig dokumentär. Det var väl å andra sidan One More Time with Feeling (2016) heller? Möjligen dramadokumentär. I den fick vi ju höra Cave tänka högt att han borde ha sjungit mer inför att han skulle göra sångpålägg – vilket påminde åtminstone mig (och säkert tusentals andra fans) om hans voice-over-tankar om att han inte skulle säga att låten handlar om en tjej i Himmel över Berlin (1987). Vi fick också höra dem repa låtar, i alla fall lite mer än vi får i This Much I Know to Be True. Här är det liveversioner av låtar från Ghosteen och Carnage.
Nyazeeländaren Andrew Dominik, som regisserade förra Cave-dokumentären, har regisserat även denna – och om det är någon som kan göra dokumentera Nick på ett intressant sätt så är det han. Dokumentären är helt sagolikt filmad och berättad. I mina ögon är det som allra bäst när Cave läser upp och sedan svarar på frågor som kommit in till hans frågelåda Red Hand Files, där han agerar någon slags terapeut, och det med den äran. Det är också underbart bra när Marianne Faithfull gästar på en av låtarna. Hur charmig som helst!
Äntligen får vi också titta in lite i huvudet på Nick Caves ständiga vapendragare, multiinstrumentalisten och spelemannen Warren Ellis, som varit en Bad Seed sedan 1994. Skämtet är att han sakta men säkert utmanövrerat alla tidigare medlemmar i bandet, näst på tur står Cave själv.
Om du någonsin brytt dig det minsta om Nick Cave vill du inte missa detta. Klicka på länken här nedanför för att se när den visas nära dig.
Favoritcitat: »Warren, did he call you Woz?«
This Much I Know to Be True har biopremiär den 11 maj.
Tehran
Till Homeland-älskare som missade första säsongen av Tehran är tipset marsch pannkaka springa i väg och se i kapp den. Läs vidare på egen risk.
Förra säsongen slutade med att Tamar med nöd och näppe kunde smita från iranske agenten Faraz (Shaun Toub – Javadi i Homeland, ni vet) efter att det visat sig att hon hackat en fejkserver och Iran därför hela tiden kunnat se radarbilderna med de inkommande stridsflygplanen på väg för att bomba Irans kärnreaktor. Planen sköts ned.
När säsong 2 börjar har det gått några månader. Mossadagenten och hackern Tamar (Niv Sultan) är kvar i Irans huvudstad Teheran. En av piloterna från stridsflygplanen i säsongsavslutningen blev tillfångatagen och sitter nu fängslad. Vi kommer in precis när ett Mission: Impossible-liknande fritagningsförsök påbörjas. Förutom nykomlingen i serien, Glenn Close, är Milad (Shervin Alenabi) och Faraz med även i andra säsongen.
Jag har inte hunnit se så mycket av andra säsongen än, men hittills känns den lika tajt och spännande som första. Som sagt, om du gillade Homeland är Tehran någonting för dig.
Tehran är skapad av Moshe Zonder, Dana Eden och Maor Kohn. Daniel Syrkin som står för regi och manusförfattaren Omri Shenhar är också medskapare.
Avsnitt 1 och 2 av säsong 2 av Tehran har premiär på Apple TV+ i dag.
Veckans Amuse
Veckans trailerskörd
Obi-Wan Kenobi
Ewan McGregor tillbaka som Obi-Wan Kenobi. Det blir nice.
Obi-Wan Kenobi har premiär den 27 maj.
Weird: The Al Yankovic Story
Det är kanske bara weird, men jag ser fram emot att se mer.
Weird: The Al Yankovic Story har premiär på The Roku Channel i höst.
House of the Dragon
Är det alver? Nä, det är det så klart inte. Det är House of the Dragon, prequelen till Game of Thrones.
House of the Dragon har premiär på HBO Max den 22 augusti.
Don’t Worry Darling
Efter Olivia Wildes kalaslyckade regidebut Booksmart för några år sedan är så klart förväntningarna solklart högt ställda på hennes nya film, Don’t Worry Darling, där Florence Pugh och Harry Styles spelar huvudrollerna. När Wilde presenterade trailern på CinemaCon beskrev hon filmen som ett kärleksbrev till filmer som The Matrix och Inception.
Don’t Worry Darling har biopremiär i höst.
Vi ses,
Björn