13 jan 2023: Vilken drömstart på tv-året – Händelser vid vatten & The Last of Us tar andan ur en!
I dag var det svårt att välja vilken serie jag skulle toppa med, men svenskt måste komma först, i alla fall när det är så här bra! »Kargt« är ledordet för de två serierna i topp. Och – vi får redan i januari se två av årets bästa serier (vågar jag lova).
I veckans nyhetsbrev: Händelser vid vatten, The Last of Us, Munich Games, Litvinenko, R.I.P Henry och Kingdom in the Sky: Nick Cave & Warren Ellis Live at Hanging Rock.
Händelser vid vatten
Inför förra veckans nyhetsbrev hade jag inte sett en sekund av Händelser vid vatten i förväg. Nu har jag sett hela serien och – Oboy, oboy, vilken upplevelse!
Förutom en liten titt in i seriens »nutid«, hösten 1991, så träffar vi läraren Annie Raft (Asta Kamma August) och hennes dotter Mia (Alva Adermark) på en bussresa upp till Svartvattnet, en ort i norra Sverige. Det är midsommarafton 1973 och de är på väg till Annies kille, Dan (Christian Fandango Sundgren), som bor i Stjärnbergkollektivet. Pojkvännen dyker dock inte upp, så Annie och Mia börjar gå den alldeles för långa vägen till Stjärnberg och råkar på vägen hitta ett mördat tältande par vid Lobberån.
I en annan del av Svartvattnet träffar vi familjen Brandberg, där yngste sonen, Johan (Liam Gabrielsson Lövbrand), är familjens mobboffer. Efter att Johans pappa misshandlat en granne springer Johan och hämtar ortens läkare, Birger Torbjörnsson (Sven Boräng), som precis mött upp en annan nykomling, polisen Åke (Ulf Rönnerstrand), för en fisketur. Birgers fru Barbro (helt suveränt spelad av Liv Mjönes) ska inte fira midsommar med sin man, hon ska upp och demonstrera mot skogsskövlingen med folket från Stjärnberg. Senare säger hon att det är »borgerligheten som gör dig impotent!« till honom. Charmigt!
Serien hoppar mellan tidigt 1970-, slutet av 1980- och början av 1990-talet. Men för ovanlighetens skull är det aldrig någon tvekan om när i tiden det vi ser utspelar sig. Ofta, om inte alltid, får vi se personen vi följer både som yngre och äldre för att vi ska få en påminnelse om vem personen är (eftersom det är två olika skådisar som spelar en och samma person beroende på vilket år det är). Det kanske låter torftigt, men det fungerar strålande. Dessutom inleds alla avsnitt (utom det första, så klart) med ett »Detta har hänt!«. Strålande!
Förutom tidigare nämnda skådisar är bland andra Pernilla August, Rolf Lassgård och Magnus Krepper (i kanske sin bästa roll någonsin, som kollektivets ledare Petrus) med. De är ju inga nya ansikten precis, men förutom dem så är det en hel del ansikten som inte har slitits ut i rutan än. I alla fall inte i någon jag sett. Visst har jag sett Alba August tidigare, men henne ser jag gärna mycket av.
Jag kan inte minnas en tv-serie sedan första True Detective-säsongen som framkallat sådan lust att diskutera vad man just har upplevt. Det som inte är perfekt är ändå jättespännande att tolka och diskutera. Dansbandet Stig Mambaz Party känns möjligen lite pajas, men missa inte seriens kompositör Mattias Bärjed på gitarr. Mer om honom längre ned.
Händelser vid vatten är baserad på Kerstin Ekmans roman från 1993 med samma namn. För regin står Mikael Marcimain (Callgirl, Lasermannen, Jakten på en mördare) och huvudmanusförfattare är Maren Louise Käehne och Karin Arrhenius. Episodförfattare är Nanna Westh och Pia Gradvall. Den alltigenom grymma rollbesättning är gjord av Jeanette Klintberg.
Och som vanligt när Marcimain regisserar står alltså Mattias Bärjed för musiken. Och vilken jävla pärla till kompositör han är. Hans ljudlandskap från ödemarken gifter sig så djävulskt bra med det visuellt karga. Jag vet inte vad man kallar musikstilen men den påminner en del om filmmusiken som Nick Cave & Warren Ellis gör. Sagolikt bra!
Spridda skurar
Unga Johan är väldigt lik Dennis Lyxzén.
Proggmusik är verkligen inte min grej.
Händelser vid vatten, avsnitt 1–2, finns på SVT Play från och med i dag. Nya avsnitt släpps på fredagar.
The Last of Us
Som jag skrev förra veckan är The Last of Us den serie jag sett fram emot mest av alla serier i år, och på måndag är det äntligen premiär. Serien är baserad på tv-spelet med samma namn. Joel (Pedro Pascal) är en smugglare som blir mer eller mindre påtvingad uppdraget att smuggla 14-åringen Ellie (Bella Ramsey) genom ett postapokalyptiskt USA.
Birollerna är många och ofta rätt små. Joels smugglarkollega Tess spelas av Fringe-stjärnan, tillika en av mina favoriter, Anna Torv. Nick Offerman gör en helt perfekt rolltolkning som preppern Bill. Murray Bartlett, hotellportiern Armond från första säsongen av The White Lotus, är ett kärt återseende. Gabriel Luna spelar Joels brorsa Tommy. Merle Dandrige spelar Marlene, samma person hon gav röst åt i spelet.
De vanligaste frågorna jag har fått om serien är om man måste ha spelat spelet för att »kunna« se serien och om man »kan« se serien även om man har spelat spelet.
I mina ögon måste man inte ha spelat det för att njuta av serien, men om man har spelat det så är ändå serien i mina ögon i det närmaste perfekt. Men det är klart, vissa scener hade jag mycket hellre sett första gången i tv-serien än i tv-spelet, eftersom adaptionen är, precis som »alla« redan har sagt, den bästa spel-till-film/serie-anpassningen som gjorts.
I spelet är ju sporerna och således smittan luftburen, så Joel och Ellie har gasmasker på sig en stor del av tiden. Så är det inte i serien. Om man stör sig på sånt, eller på att Joel har sämre skäggväxt i serien än i spelet, eller på att Bella Ramsey inte ser ut som Ellie, så kan man skippa serien. Om man är rädd att handlingen är för lik eller inte tillräckligt lik förlagan så kan man också skippa serien. Det säger jag för att jag tycker man har fel fokus om man tänker i de banorna.
I ett av avsnitten spelas en Linda Ronstadt-låt. Hon kommer få ett uppsving, tänkte jag, och kollade så klart upp hur många lyssnare hon har på Spotify: »2,902,577 monthly listeners« Det är dock inte hon som skrivit låtarna, så tillskottet i kassan kanske uteblir.
Jag älskar när de håller sig till tv-spelsmanuset, men älskar ännu mer när de sidsteppar och visar något vi aldrig sett tidigare. Scenografierna är ofta direkt kopierade från spelet. Vissa kommer nog gnälla över monstren, men inte jag. Observera att jag har sett en förhandstitt där många effekter saknades, så det är inte det viktigaste för mig.
Den enda nackdelen jag har tänkt på är att vissa birollsskådisar är med för lite. I tv-spel är det vedertaget att bifigurer kommer och går, i tv-serier är det lite mer ovanligt. Här känns det lite synd att vissa skådisar är med för lite (nämner ej namn eftersom det riskerar att spoliera upplevelsen). Men Mazin och Druckmann har, åtminstone till viss det, löst det på ett – i mina ögon – snillrikt sätt.
Bäst är Bella Ramsey. Men ja, Pedro Pascal är också bäst. Och den hårda jargongen dem emellan? Oslagbart bra! De är prisvinnar-bra! Och det tror jag att de kommer att göra.
The Last of Us är skriven av Craig Mazin, som skrev den utsökt bra HBO Max-serien Chernobyl, och Neil Druckmann, som skrev spelet serien är baserad på.
Musiken är skriven av Gustavo Santaolalla, som komponerade musiken till tv-spelet, och David Fleming. Lustigt nog påminner stämningen i musiken en del om stämningen i musiken till Händelsen vid vatten.
Fun fact: Ali Abbasi (Gräns, Holy Spider) har regisserat två av avsnitten.
The Last of Us har premiär på HBO Max den 16 januari.
Munich Games
Första stycket av texten nedan är saxad från förra veckans nyhetsbrev.
Munich Games utspelar sig i en fiktiv samtid, där en vänskapsmatch i fotboll ska äga rum – 50 år efter massakern vid OS i München. Den israeliska ambassaden i Berlin snappar upp meddelanden från internets skumraskkvarter (som it-polisen i Beck-serien sa). Två agenter, en israel och en tysk, behöver samarbeta för att förhindra att historien upprepar sig. Serien är skriven av Michal Aviram (Fauda) och Martin Behnke (Berlin Alexanderplatz).
Den tyska agenten Maria Köhler (Seyneb Saleh) måste jobba med den israeliske it-killen Oren Simon (Yousef »Joe« Sweid). Hon gillar inte honom överhuvudtaget, eftersom han inte räds att använda okonventionella metoder, som att få ta i information på otillbörligt sätt, provocera fram händelser på Darknet, och så vidare. Köhler har en informatör som hon är alldeles för insyltad i.
Förra veckan hade jag bara sett ett halvt avsnitt och tyckte serien verkade stabil. Nu har jag sett tre avsnitt och kan avslöja att jag är helt fast.
Munich Games har premiär på SVT Play den 19 januari.
Litvinenko
Litvinenko är baserad på verkliga händelser. De första tre avsnitten är andlöst spännande, i det avslutande avsnittet stannar handlingen tyvärr av lite. Men oavsett det är Litvinenko klart sevärd. Här är hela texten om Litvinenko (publicerades förra veckan).
Litvinenko har premiär på Viaplay den 17 januari.
R.I.P Henry
Den arrogante läkaren Henry (Mads Ousdal) jobbar på ett litet sjukhus i Norge men ska snart börja på ett flottare sjukhus. Plötsligt får han synbortfall som han först avfärdar som migrän men sen för säkerhets skull kollar upp. Då visar det sig att han har en hjärntumör.
Två avsnitt in känns R.I.P Henry lite för lättviktig för att ge ett bestående avtryck – men samtidigt är det rätt småputtrigt.
R.I.P Henry har premiär på Viaplay den 15 januari.
Kingdom in the Sky: Nick Cave & Warren Ellis Live at Hanging Rock
Det står att det är en dokumentär, men det är en överdrift, det är klipp från en livekonsert varvad med publikintervjuer. Ändå sevärd för Nick Cave-diggare.
Vi ses,
Björn