TVdags med Björn Finér 16 dec 2022: Så bra är Avatar: The Way of Water, mina fem ören om The White Lotus-finalen + mer!
I veckans nyhetsbrev: Avatar: The Way of Water, The White Lotus-finalen, Julstormen, Ägd av Danny och Hittegods-kalendern.
Jag tänkte inleda med några rader om superhjälte-fatigue, men jag hinner inte i dag… det får bli en annan gång.
Avatar: The Way of Water
Spoilervarning! Om du är superkänslig för spoilers är det dags att redan nu scrolla till nästa rubrik, men har du sett bilder och/eller trailer från filmen är du safe.
Jake (Sam Worthington) har inte legat på latsidan sedan vi såg honom i braksuccén Avatar. Han och frugan Neytiri (Zoe Saldana) har skaffat fyra barn (ett av dem är adopterat). Vi får en kort resumé av vad som har hänt sedan förra filmen och en snabbgenomgång av X antal år. Nu är de äldsta barnen tonåringar. Handlingen är tunn så om du förväntar dig att gnugga geniknölarna, se något annat. Men jag tänkte inte dra handlingen här ändå.
James Cameron är en av världens bästa action-regissörer så actionscenerna är självklart helt fantastiska. (För 30 år sedan skulle jag ha sagt den bästa.) Nu känns det som han vill vara ungefär 50 procent David Attenborough och det är väl okej, särskilt om man gillar naturfilm, som en 15 minuters valjakt (kändes det som i alla fall). Så man kan knappast anklaga Cameron för att döda sina darlings. Med det sagt hade jag aldrig långtråkigt, trots över tre timmars speltid.
Jobbigast i hela filmen är hittebarnet Spider. När folket från Skyn (människorna, alltså) åkte hem i förra filmen så kunde inte han sövas ner för färden till jorden, så han blev kvar med forskarna som stannade på Pandora. Spider får mig att tänka på det sämsta med Mad Max: Road Warrior, Feral Kid. Burr.
Jag är kanske gammaldags men det känns också som rejält slöseri att casta skådisar som Sigourney Weaver och Kate Winslet och sedan bara använda dem för motion capture- och röstarbete (å andra sidan blir det som i första Resident Evil-spelet annars – läs: dåligt skådespeleri). En annan känsla är att Zoe Saldana får lite för lite att göra.
Men det tråkigaste är att filmens actionscener visas i high frame rate (HFR), vilket i mina ögon funkar lika dåligt här som i The Hobbit. Det blir för likt att titta på filmsekvenser i tv-spel (om än i sinnesjukt bra kvalitet), dessutom får jag såpopera-känslan. Jag trodde jag skulle ogilla 3D lika mycket som jag gjort tidigare men det var helt okej, bättre än jag mindes det. En liten åkesjukevarning utfärdad, dock.
Filmfotograf är Camerons vapendragare från Titanic, Russell Carpenter, och Simon Franglen har gjort musiken. Tidigare jobbade han för kompositören James Horner, och tillhörde musikavdelningen när Horner komponerade musiken till både Avatar och Titanic. Musiken är bra, men aningen anonym.
Trots en del problem är Avatar: The Way of Water en perfekt matiné-upplevelse för hela familjen.
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Avatar: The Way of Water går på bio.
Spridda skurar om The White Lotus-finalen
Ovanstående klipp är bland det bästa jag sett på tv i år, om inte det bästa. Absolut hela scenen var tv-guld.
En till mig närstående person påpekade att båda de som drog hem vinstlotter (åtminstone i monetära mått mätt), var de som scammade (eller försökte döda) andra:
Greg (Jon Gries, någon mer som minns honom som Broots från Kameleonten, förresten?) får hela arvet – slipper dela med Quentin (Tom Hollander) – förutsatt att inte Mike White får för sig något annat till säsong 3.
De glada gatflickorna (förlåt, men de var ju det) Lucia (Simona Tabasco) som lurade blåögda Albie (Adam DiMarco). Hur stor del av bytet Mia (Beatrice Grannò) får fick vi tyvärr inte veta, men hon såg mycket glad ut, så det var nog lugnt.
Jag gillade verkligen Valentinas (Sabrina Impacciatore) sexuella »uppvaknande« och att hon inte jävlades med tjejen som ville jobba med sin kille.
Salvatores (Lucio Patané) röst – och protest!
Cameron (Theo James) när han måste prata med (sitt?) barn. Vilken drömpappa.
Quentins skälmska leende – burr!
Det gladde mig att Portia (Haley Lu Richardson) och Albie var ärliga mot varandra och erkände att de blivit blåsta av sina respektive ligg.
Men Jack (Leo Woodall) – vilket jävla sudo! Det tyckte jag från första början, vilket är typiskt mig, men jag står för det.
Ethans (Will Sharpe) och Harpers (Aubrey Plaza) bråk – inga ord hjälper – och hela deras karaktärsutveckling från att de satt i början av säsongen med sin von oben-inställning till Daphne (Meghann Fahy) och Cameron – bakom ryggen, så klart. Men jag blev lite glad över deras herdestund på rummet sen, efter att…
Daphne och Ethan gick till ön. Vad gjorde de där? Jag tror på fula gubben och att de mådde lite bättre efteråt (men bara tillfälligt).
Att Cameron och Daphne satte sig vid samma bord trots att Ethan höll på att dränka Cameron tidigare. Skön stämning… men ändå en skål!
F. Murray Abraham – allt var bra. Vilken skådis!
Michael Imperiolis strålande rolltolkning som den sexberoende Dominic, och att han inte ville se sin son bli blåst.
»Alla« repliker! Tanyas repliker är redan memes över hela internet, men vi får inte heller glömma: »Vår akilleshäl är en akilleskuk.« Tre generationer kåtbockar, så roligt!
The White Lotus, säsong 1 & 2, finns på HBO Max.
Julstormen (A Storm for Christmas)
Av olika anledningar blir en grupp människor strandsatta på Oslos flygplats dagen före julafton. Ida Elise Broch, från vargdramat Fenris tidigare i år, spelar popstjärnan Ida (fantasifullt namn…), Alexandra Rapaport spelar bitchig businesskvinna, Hanna Ardéhn spelar en romantisk drömmare och Valter Skarsgård spelar flygplatsarbetare. Det är de kändaste svenska skådisarna, förutom Broch då.
Om du är av dem som spyr över Love Actually, så behöver du inte ens försöka kolla på Julstormen. Hur man än vänder och vrider på det är den en väldigt sliskig serie, även om det inte slutar lyckligt för precis alla. Den har sina stunder, framför allt om man gillar att gissa vad som kommer hända. Eller kanske inte då, för det är otroligt lätt att gissa vad som kommer hända.
Per-Olav Sørensen, som nyligen regisserade Spotify-serien The Playlist och tidigare bland annat norska julserien Home for Christmas har regisserat Netflix senaste julserie, Julstormen. Han har skrivit serien tillsammans med Jan Trygve Røyneland och Lars Saabye Christensen.
Jag har hört från flera håll att The Playlist är bra, och jag tyckte jättemycket om Home for Christmas, men det här är inte bra.
Julstormen har premiär på Netflix i dag.
Ägd av Danny
Danny Saucedo har gjort en version av Ashton Kutchers dolda kameran-program Punk'd. I första avsnittet har Danny sagt till sin kompis, komikern Anis Don Deminas, att vill börja ståuppa. Så han ska värma upp publiken innan Anis kör sitt gig, problemet för Anis är att alla Dannys skämt är hans (Anis, alltså). Publiken har fått i uppgift att skratta åt Danny men vara iskalla när Anis kör sitt. Sånt är ju roligt. Det blåsningen är toppen!
Men i andra avsnittet ska han blåsa bacheloretten Julia Franzén och det är så naivt att jag inte orkar se klart. I kortare sekvenser, inklippta i avsnittens huvudblåsningar, blåser Danny vanligt folk, utklädd till bland annat frisörska och parkeringsvakt och med väldigt varierat resultat. Oftast är det inte så kul, i alla fall inte i de två första avsnitten men några halvroliga blåsningar bjuds det på. Jag tycker att Danny har något likeable över sig, men jag kommer inte fortsätta kolla.
Ägd av Danny har premiär på Prime Video i dag. Därefter släpps två avsnitt varje fredag.
Hittegods-kalendern
Dags för lucka 10–16 i Hittegods-kalendern!
Lucka 10: The Night Of
Nasir »Naz« Khan (Riz Ahmed) lånar olovligt sin pappas taxibil för att åka till en fest – men off duty-lampan råkar vara trasig så Andrea (Sofia Black-D'Elia) kliver in i taxin och vill verkligen ha sällskap. Naz steker därför sina festplaner. I stället knarkar de, leker med kniv och har sex. Det låter kanske kul för er, men senare på kvällen vaknar han och märker att Andrea ligger nedblodad och full av sticksår i sängen – hon är död! Naz, som inte minns någonting, lägger benen på ryggen – men blir snart stoppad av två cyniska trafikpoliser för en rutinkontroll och därefter intagen på förhör, inte för mordet utan för en simpel trafikförseelse. Väl på polisstationen går det sämre.
John Turturro gör en av sina bästa roller någonsin som Naz advokat, John Stone. Och Riz Ahmed gör sin näst bästa roll hittills (efter rollen som trummisen som blir döv i Sound of Metal). Michael Kenneth Williams spelar den hårdkokte fången Freddy Knight.
The Night Of finns på HBO Max.
Lucka 11: Ratched
Ratched är backstoryn om hur Mildred Ratched blev den onda syster Ratched (från Ken Keseys roman One Flew Over the Cuckoo's Nest, som sen blev filmen Gökboet). Serien är skapad av Evan Romansky och utvecklad för tv av Ryan Murphy.
Jag kommer för Sarah Paulson, men stannar i lika stor utsträckning för hela den mumsiga casten, bestående av bland andra Cynthia Nixon, Sharon Stone, Corey Stoll och Vincent D'Onofrio.
Det känns verkligen som en Ryan Murphy-serie, på gott och ont. Det hör tyvärr inte till vanligheterna att jag stannar för att se klart Murphys serier men här var det inget snack om att hoppa av.
Ratched finns på Netflix.
Lucka 12: Quiz
Quiz kretsar kring familjen Ingram och att de fuskade sig till högsta vinsten i tv-programmet Who Wants to Be a Millionaire?? Matthew Macfadyen spelar före detta militären Charles Ingram, hans fru Diana spelas av Sian Clifford (Fleabags syrra, Claire, ni vet). Mark Bonnar spelar tv-producenten Paul Smith, som skapade tv-formatet. Michael Sheen spelar programledaren Chris Tarrant.
Ibland (läs: ganska ofta) glömmer jag varför jag börjar titta på en serie, alltså vad det var som fick mig intresserad. Men med Quiz var det för att serien är skapad av James Graham, som tidigare i år skapade Sherwood, en av mina favoritserier i år (den ska visas på SVT så småningom, oklart när). Quiz är givetvis rakt igenom välspelad, ändå blev jag lite besviken, eftersom jag såg Sherwood först.
Quiz finns på C More & Tele2 Play.
Lucka 13: Enlightened
Vad göra nu när säsong 2 av The White Lotus är slut? Jag tänkte ge mig på Enlightened igen. Jag provade när förra The White Lotus-säsongen var slut, men var inte riktigt redo då – men nu jävlar! Serien är skriven av samma skapare, Mike White, tillsammans med Laura Dern och handlar om Derns rollfigur, Amy, som efter en arbetslivskrasch tillbringar två månader på behandlingsanläggning och får ett spirituellt uppvaknande. Nu vill hon få tillbaka sitt gamla jobb.
Det är solklar Mike White-känsla i Enlightened och Dern är bra som alltid. Dock ingen Jennifer Coolidge – men jag ska verkligen försöka fastna ändå.
Enlightened finns på HBO Max.
Lucka 14: Legion
Legion kretsar kring X-Men-grundaren Charles Xaviers son, David Haller (Dan Stevens), som i tonåren diagnosticerats med schizofreni och sedan dess regelbundet varit patient på psykiatriska kliniker. Just när David håller på att ge upp att försöka finna sans och förnuft i sitt plågade liv, möter han flickan i sina drömmar, Syd Barrett (Rachel Keller). Även här finns en The White Lotus-»koppling«, Aubrey Plaza spelar Lenny Busker, Hallers bästa vän på institutionen. Jean Smart (suverän i både Hacks och Watchmen) och Hamish Linklater (Midnight Mass) är med i biroller.
Det är skaparen av tv-versionen av Fargo, Noah Hawley, som har skrivit manus till hela första säsongen och samskrivit manus i de senare säsongerna, allt efter en serieförlaga av Chris Claremont. Jeff Russo har komponerat den coola musiken. Jag vet alltså inte om tv-serien håller hela vägen, eftersom jag bara såg första säsongen när den kom. Trots Dan Stevens.
Legion finns på Disney+.
Lucka 15: Vänsterprasslarna
De två britterna, Fola (Susan Wokoma) och Josh (Joshua McGuire, ett till slött rollnamn, samma vecka) »råkar« vara otrogna i Finland. När de kommer hem till England visar det sig att de bor grannar. Förvecklingar uppstår!
Båda har förhållanden sedan tidigare och bor ihop med sina respektive. I Josh fall åkte han i väg på resan till Finland för att »tänka« när han fick reda på att hans tjej Esther (Callie Cooke) varit otrogen med en kvinna. Fola är reseskribent. Hennes gudalika make Zack (Jack Fox) har problem med potensen. Förvecklingarna fortsätter!
I första avsnitten känns Esthers och Zacks karaktärer alldeles för tunna för att jag ska bli investerad i deras karaktärer, men efter några avsnitt så tycker jag de blir lite halvintressanta åtminstone. Man får lära känna Fola och Josh mycket mer, men jag blir ändå inte helt såld och serien slutar med en klipphängare. Vänsterprasslarna är ändå helt okej och kanske bäst av allt – den finns på SVT Play!
Vänsterprasslarna finns på SVT Play.
Lucka 16: The Leftovers
Flera år före Spider-Man-filmernas »The Blip« hände en liknande sak i The Leftovers, två procent av jordens befolkning försvann i något som i serien kallas »The Departure«. Efter en kort prolog hoppar vi fram i tiden tre år. Polischefen Kevin Garvey (Justin Theroux) möter en hund ute på en löptur när en bilist stannar och skjuter hunden. Klipp över till ett klassrum där hans dotter Jill (Margaret Qualley) visar hur tråkig lektion de har genom att låtsas hänga sig, killen som budskapet är riktat till blir lite mörkrädd. Känslan är ödesmättad, och att stället de bor på, Mapleton, New York, inte mår bra är tydligt.
Vi får också följa änkan Nora Durst (Carrie Coon) och hennes bror Matt Jamison (Christopher Eccleston). Varenda biroll är i toppskiktet, med stjärnor som Amy Brenneman, Liv Tyler och Ann Dowd i spetsen.
The Leftovers är baserad på en roman av Tom Perrotta och utvecklad för tv av Damon Lindelofs, vilket blev lite av en comeback för honom efter fan-gnället på slutet (och de sista säsongerna) av Lost. Eftersom jag droppade av långt innan första säsongen av The Leftovers var slut håller jag Watchmen som det bästa han gjort. Än så länge. I alla fall om man räknar helheten, om man räknar när serien är »som bäst« vinner Lost.
Nu när jag återvänder till The Leftovers är jag mest glatt överraskad över att Qualley är med. Hon var helt suverän i en av förra årets absolut bästa serier, Maid. Theroux karriär har inte direkt gått spikrakt uppåt, men jag vet att det finns de som gillar The Mosquito Coast, serien han är aktuell i. Den var inget för mig.
Musiken är skriven av Max Richter. Jag är inte först att tycka det, men hans och Jóhann Jóhannssons filmmusik har samma vibe, en vibe jag gillar.
The Leftovers finns på HBO Max.
Vi ses,
Björn