TVdags med Björn Finér 23 sep 2022: Viaplays norska vargdrama Fenris & Netflix Marilyn Monroe-dystopi Blonde + mer!
I veckans nyhetsbrev: Fenris på Viaplay, Blonde och Dahmer - Monster: The Jeffrey Dahmer Story på Netflix, American Gigolo och The Midwich Cuckoos på SkyShowtime & The Old Man och Andor på Disney+.
Fenris
Emma Salomonsen (Ida Elise Broch, som jag hyllade för hennes skådespeleri i julserien Home for Christmas häromåret) är huvudrollsperson i norska vargdramat Fenris som har Viaplay-premiär nästa vecka. Hennes chef undrar om hon haft kontakt med sin pappa, vargforskaren Marius (spelad av alltid lika trygga Magnus Krepper). Han svarar varken på mejl eller telefon och loggar inte varginformation som han ska. När chefen nämner hennes far märker man att kontakten mellan henne och pappan är sträv, men självklart måste hon kolla upp vad som hänt. Hon och sonen Leo (Viljar Knutsen Bjaadal) åker till pappan som bor i lilla staden Østbygda.
Vi får samtidigt veta att en pojke från orten har försvunnit. Ryktet börjar gå att han dödats av en varg. Hans mamma Kathinka (utomordentligt spelad av Julia Schacht) är så klart utom sig av oro. Hennes kille, Knut Ove (läskigt bra spelad av Jon Emil Jørgensrud), tillika pojkens varghatande styvfar (och toxisk maskulinitet personifierad), är inte så orolig. De flesta i staden är varghatare och bara väntar på att få ett okej att skjuta av traktens vargar. Emma vägrar acceptera att en varg skulle kunna ha dödat och släpat i väg på en 15-åring.
Serien har några svagheter, framför allt det jag har börjat kalla (Ett fall för) Vera-epiloger, där man får det som har hänt förklarat för sig på ett alldeles för övertydligt sätt. Men här fungerade det helt okej ändå. Vinjetten känns inte alls som den har med tv-serien att göra. Förutom sådana petitesser är det mesta i toppklass. Ungdomsskådisarna och musiken inte minst. Förresten är hela skådisensemblen bra. Regissören Simen Alsvik är förutom regissör också huvudförfattare tillsammans med Maren Skolem och Nikolaj Scherfig.
Ovan nämnda Alsvik, som tidigare har regisserat bland annat Lilyhammer och The Nest, säger i pressmeddelandet att han ville göra en »spänningsserie där naturen spelar huvudrollen. En berättelse med starka karaktärer som är villiga att gå långt för att nå sina mål. I Norge finns det inget som väcker starkare känslor än vargdebatten. Det är en explosiv blandning av idealism och politik«.
Jag visste inte att vargdebatten är lika infekterad i Norge som den är i Sverige, men där ser man. Fenris är mycket lyckad. Jag hade förmånen att kunna binga hela serien – så det gjorde jag.
Fenris har premiär på Viaplay den 25 september.
Blonde
Det känns helt rätt att det är Andrew Dominik som regisserar Blonde, filmatiseringen av Joyce Carol Oates bok med samma namn, om Marilyn Monroe. Förutom att vara Nick Caves levnadstecknare har han också regisserat filmer som The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford och Killing Them Softly. Boken utger sig inte för att vara dokumentär, utan fiktion. Så vad som är sant och vad som är falskt är höljt i dunkel.
Filmen har kritiserats för att den ska ses som kritik av att Marilyn Monroe/Norma Jeane Mortenson exploaterades i princip hela sitt liv – men att den exploaterar henne en gång till. En riktigt rundgång, alltså. Jag tycker inte att det är så enkelt. Jag tycker mycket väl att man kan visa vidrigheter utan att det för den sakens skull rättfärdigar samma vidrigheter.
Barnskådisen Lily Fisher är fantastisk som unga Norma Jeane och hennes psykiskt sjuka mamma Gladys spelas läskigt bra av Julianne Nicholson. När jag såg usla Deep Water för ett tag sen trodde jag inte att Ana de Armas var en så bra skådis, men här är hon toppen – och toppless… Det är lite oklart varför hon är toppless så mycket i filmen.
Att Norma Jeane blir kompis med de depraverade kändissönerna Cass Chaplin (Xavier Samuel) och Eddy Robinson Jr (Evan Williams) känns som en milstolpe i hennes liv. Dock inte en så bra milstolpe.
Bobby Cannavale spelar före detta basebollstjärnan Joe DiMaggio (The Ex-Athlete i filmen), Adrien Brody dramatikern Arthur Miller (The Playwright i filmen) och Caspar Phillipson John F Kennedy (The President i filmen), en roll som han även spelade i Jackie (2016). Alla tre framställs som olika storlekar av rövhål.
För mig fungerar filmmusiken av Nick Cave och Warren Ellis lika bra som när Trent Reznor och Atticus Ross är på sitt absolut bästa humör, även om en del av musiken redan hördes redan i This Much I Know to Be True. Fotot är mästerligt, både i svartvitt och i färg. Fostret som »pratar« (det rör inte på läpparna) i livmodern är nog inte filmfotografen Chayse Irvins fel, utan regissörens fel. Att på grund av ett talande foster (som vill leva), tolka filmen som pro-life och inte pro-choice, som vissa verkar göra, verkar lite väl tossigt.
Om man vill se ett levnadsglatt (men med all sannolikt felaktigt) porträtt av en vacker kvinna ska man inte se Blonde. Det är snarare ett deppigt men sevärt och visuellt snyggt porträtt som målas upp.
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
Blonde har premiär på Netflix den 28 september.
På nya streamingsajten SkyShowtime (tidigare Paramount+) finns nu de första avsnitten av serierna American Gigolo och The Midwich Cuckoos. Jag har kollat.
American Gigolo
Tv-serien American Gigolo är baserad på Paul Schraders karaktärer från filmen med samma namn. Då spelade snyggingen Richard Gere huvudrollsfiguren Julian Kaye och Lauren Hutton rollen som Michelle Stratton. Nu är det Jon Bernthal (bra, men långt ifrån lika tvålfager som Gere) och Gretchen Mol som spelar de respektive rollerna. I de inledande minuterna hamnar Julian i fängelse för mordet på en av sina kunder (för precis som i filmen säljer Julian sex).
Och precis som Marilyn Monroe har Julian en psykiskt sjuk mamma. Hon säljer honom till lyxhallicken Olga Desnain (Sandrine Holt). Av Olga får han lära sig allt hon kan, eller kanske inte. Hon lär honom hur man ska bete sig mot damer.
Hux flux blir han frisläppt (jaja, efter 15 år i finkan, dock bara några minuter in i första avsnittet). Det visar sig att någon annan har tagit på sig mordet. Rosie O'Donnell spelar Detective Sunday, den utredande polisen. Roligt att hon är med. Julian vill veta vem som såg till att han blev dömd för ett mord han inte begått.
Serien är skapad av David Hollander, som nu senast skrev och regisserade Ray Donovan-filmen. Jag har sett för lite Ray Donovan för att se om det är Ray Donovan-känsla, men det är välgjort. Jag vet ändå inte om jag kommer orka fortsätta kolla på en serie med en playboy som ser kvinnor (inte bara ligger med dem), det känns förlegat med den romantiska synen på (manlig) prostitution. Det skulle vara för att få reda på vem som frame:ade honom … och för att det är välgjort.
American Gigolo, avsnitt 1 & 2, finns på SkyShowtime.
The Midwich Cuckoos
Den lilla staden Midwich, som enligt ett tidningsklipp på väggen hos stadens fastighetsmäklare är den sjätte bästa platsen i Storbritannien för barn att växa upp på, råkar ut för ett oförklarligt fenomen där alla som befinner sig på ett begränsat område i staden oförklarligt blir medvetslösa. När de vaknar har något mycket märkligt hänt.
Huvudrollerna spelas av alltid lika bra Keeley Hawes och Max Beesley. Första avsnittet var i mina ögon inte jättespännande, men Hawes gör nog att jag återkommer.
The Midwich Cuckoos finns på SkyShowtime.
Dahmer - Monster: The Jeffrey Dahmer Story
I Netflix nya seriemördar-serie med det bisarra namnet Dahmer - Monster: The Jeffrey Dahmer Story spelar Evan Peters Jeffrey Dahmer. Jag fick inte upp ögonen för honom förrän i Mare of Easttown. Först där tyckte jag att det visade sig att han är riktigt bra. Richard Jenkins, som ju däremot alltid är bra, spelar Dahmers pappa (när Dahmer är vuxen). Serien är skapad av Ryan Murphy och Ian Brennan. Två avsnitt in känns det som en rätt standard-Murphy/Brennan-serie.
För seriemördarkomplettister ett givet val. Ni som har tröttnat på seriemördare kan lugnt scrolla vidare.
Dahmer - Monster: The Jeffrey Dahmer Story finns på Netflix.
The Old Man
(Texten tidigare publicerad i nyhetsbrevet från den 12 augusti 2022.)
Jeff Bridges gör sig väldigt bra i ensamvarg-facket och hans motståndare, spelad av alltid lika fantastiska John Lithgow, kompletterar perfekt. Tyvärr är de båda kvinnliga rollfigurerna risigt skrivna, med noll agens. Både Alia Shawkat och Amy Brenneman är värda mer.
Det började väldigt bra. Sedan blev soppan blev tunnare och tunnare för varje avsnitt, precis som Andreas skrev. Sista avsnittet var – förutom en specifik detalj – ett antiklimax. Det är redan klart att det ska komma en säsong till men jag hade velat få ett värdigare avslut på första säsongen. Ändå värd att se!
The Old Man har premiär på Disney+ den 28 september.
Andor
Tro’t om du vill men jag har inte hunnit kolla på Andor än. Jag skyller på tretimmarsfilmen (nästan) Blonde. Hur som helst är jag mest pepp på musiken, som är gjord av Succession-kompositören Nicholas Britell. Just nu är jag lite mätt på både Star Wars och prequels. Men jag kommer kolla.
Andor, avsnitt 1–3, finns på Disney+.
Vi ses,
Björn