10 nov 2023: Så bra är The Marvels, Payback, Culprits & A Murder at the End of the World + mer!
I veckans nyhetsbrev: The Marvels, Payback, Culprits, A Murder at the End of the World, Dokument inifrån: Stalker, David Holmes: The Boy Who Lived, Brawn: The Impossible Formula 1 Story, Veckans repris: The Killer & Veckans påminnelser.
The Marvels
Brie Larson är tillbaka som Carol Danvers även känd som Captain Marvel, Iman Vellani är tillbaka som Kamala Khan även känd som Ms. Marvel och Teyonah Parris är tillbaka som Monica Rambeau även känd som … nä, hon har inget superhjältenamn (än). Tillbaka är också »katten« Goose.
Skurken i The Marvels är kree-garen (förlåt!) Dar-Benn (Zawe Ashton) med tandsmycken som nästan fick mig att tänka på musikern Goldie. Dar-Benn är putt på Carol (eller »The Annihilator« som hon kallar henne) av rimliga skäl. Anmärkningsvärt är också att Dar-Benns högra hand Ty-Rone (Daniel Ings) har en man bun trots att filmen inte utspelar sig under den stora man bun-eran (när nu den var, ni får googla).
Handligen är rörig. De tre superhjältarna får sina krafter sammanflätade, så att de rent fysiskt byter plats när de använder sina superkrafter samtidigt – antingen två av dem eller alla tre. Det är alltså inte bara handlingen som är rörig, det är rörigt på duken också – det är lite roligt.
Det roligaste med tjejtrion är att den gladaste superhjälten (Ms. Marvel) och en av de suraste (Captain Marvel) måste samarbeta. De borde dock ha låtit Captain Marvel vara mer sur mot Kamala.
Jag är betydligt mer förtjust i Brie Larson nu än tidigare, tack vare Lessons in Chemistry. I Avengers: Endgame störde jag mig på hennes vocal fry när hon mötte Peter Parker första gången (jag vet, väldigt petnoga gnäll, men förutom det tyckte jag hon var helt okej). Nu gillar jag henne jättemycket.
Jag är inte lika förtjust i Ms. Marvel som många andra verkar vara, jag tycker hon är för gapig. Jag är inte heller vidare förtjust i de tecknade inslagen från hennes tv-serie, som är med här också (men tack och lov bara i början). Jag tycker inte heller att hennes superkrafter gör sig särskilt bra på film, men jag förstår ju att de inte kan se ut som föremålen Gröna Lyktan manifesterar fram med sin ring heller.
Roligast i filmen är helt klart Kamalas mamma Muneeba (Zenobia Shroff), och ja, det är kanske lite småkul att Samuel L. Jacksons Nick Fury mest är en mysgubbe här. Sämst i mina ögon är en scen som man ser lite av om man kollar alla trailrar (gör inte det), den scenen gör att betygstrean är väldigt svag, men eftertextscenen väger upp. Och apropå det – efter första eftertexts-scenen behöver ni inte sitta kvar, om ni inte är eftertextsfantaster. Det som händer efter alla eftertexter kan ni lyssna på hemma nån annan gång. En annan positiv not – filmen är bara en timme och trekvart lång. Mer sånt!
Summa summarum är The Marvels varken den sämsta eller bästa Marvel-filmen, den är inte en av Marvels topp-10-filmer heller men det är en rätt mysig film för hela familjen att se på bio om man har råd.
Nia DaCosta, som tidigare regisserat Candyman, har regisserat. Den lite anonyma musiken är komponerad av Laura Karpman.
Betyg: 📺📺📺⬜️⬜️
The Marvels går på bio.
Payback
Payback är ett skotsk bulvan-kriminaldrama där Lexie Noble (Morven Christie, snyggprästens kärleksintresse i Grantchester) hamnar i kläm mellan tjyvar och poliser.
Peter Mullan (supercharmig i Mum, i alla fall de avsnitten jag hann se innan jag glömde bort att kolla vidare) spelar skummisen Cal Morris. Det är hans skumraskaffärer Lexie dras in i. Cals högra hand, Malky Roberts, är suveränt spelad av Steven Mackintosh. Jag sörjer fortfarande att det inte blev mer än en säsong av The Halcyon, där han spelade hotellchef.
På den goda sidan ser vi kriminalassistent Jibran Khan (Prasanna Puwanarajah, som bland annat känns igen som Patrick Melroses kompis Johnny) tjuvlyssna på allt som händer runt Cal och Lexie, men verkar vara en mycket mer reko polis än kriminalkommissarien Adam Guthrie (Derek Riddell, Catherine Cavalls ex-make i Happy Valley).
Manusförfattare som varit med och skrivit manus till nyinspelningen av I vår herres hage har varit inblandade. Inte konstigt att jag gillar.
Bra skådisar, skotsk accent och en spännande story. Vad mer kan man begära?
Payback har premiär på BritBox den 15 november.
Culprits
J Blakeson har skapat och regisserat flera avsnitt av den adrenalinstinna heist-serien Culprits som hade premiär på Disney+ häromdagen.
Vi får se händelserna veckla ut sig i ömsom nutid, ömsom dåtid (eller BEFORE, som det mycket tydligt står i rutan vid tillbakablickar).
I dåtiden blir han kontaktad av Gemma Artertons rollfigur för en kupp hon behöver folk för att genomföra. Hon ger, precis som i De hänsynslösa, skurkarna/hjältarna heist-alias, »Brain«, »Fixer«, »Right Hand«, »Soldier«, »Officer«, »Muscle« och »Driver«. Hon själv är »Brain«. Vår hjälte, spelad av Nathan Stewart-Jarrett, är »Muscle«. Hittills har jag inte hört eller sett någon gnälla över sitt alias, som Mr. Pink (Steve Buscemi) gjorde i nyss nämnda film.
I nutid kallar vår hjälte sig David och lever ett till synes stilla förortsliv med Jules (Kevin Vidal) och två bonusbarn. Det är snyggt hur Jules oroar sig över Davids skumma beteende – är David i trubbel eller är han otrogen? Nåt är det!
En av mina gamla favoriter Eddie Izzard (mer som rolig än som bra skådis, förvisso) kommer dyka upp och en av mina senaste tv-förälskelser Niamh (uttalas ungefär »Neeve«) Algar dyker upp i en hård roll.
Men trots att det är snyggt och välspelat är jag inte helt övertygad, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Kanske är det för att J Blakeson skrev och regisserade I Care a Lot (2020) som jag minns som en lättglömd historia trots Rosamund Pike i huvudrollen. Kanske är jag lite mätt på stilen »seriealbumsaction« just nu. Hursomhelst kommer jag absolut titta vidare.
Rose Lewenstein och Alex Straker, som båda var med och skrev det smågulliga britt-dramat Flatshare har varit med och skrivit manus till ett avsnitt, så allt har inte Blakeson skrivit, men lejonparten. Den Vangelis-doftande musiken är komponerad av Marc Canham.
Culprits finns på Disney+.
A Murder at the End of the World
Emma Corrin (som var toppen i »Harry Styles-rullen« My Policeman för ungefär ett år sen) spelar Darby Hart, en generation Z-amatördeckare, författare och hacker som försöker lösa ett mord på en retreat i Långtbortistan, dit Darby och några högprofilpersoner blivit inbjudna av tech-miljardären Andy Ronson (Clive Owen) och hans hacker-fru Lee (Brit Marling). Storyn hoppar mellan nutid på retreaten och dåtid, när Darby och hennes Expressen Fredag-friserade kille Bill (Harris Dickinson) försöker lösa ett seriemord.
Serien byggs upp som en whodunnit à la Agatha Christie. Initialt tickar serien i många av mina intresse-checkboxar: Mysterier (särskilt när det inte är i en polisserie), hackers och seriemord. Att serien utspelar sig hos en tech-miljardär på ett avskilt ställe långt från civilisationen, vilket för tankarna till Ex Machina, är också okej.
I andra roller syns bland annat Alice Braga, Joan Chen och Louis Cancelmi. Det är inget fel på skådespeleriet men serien är alldeles för långdragen för min smak. Om du ska välja mellan denna och Culprits, börja med Culprits.
Serien är skapad av Zal Batmanglij och Brit Marling, som tidigare gjort The OA ihop. Marling har tidigare också gjort sci-fi-rullen Another Earth, som jag gillade. Musiken, komponerad av Danny Bensi och Saunder Jurriaans, består till stor del av röster i samma stil som Jóhann Jóhannsson använde röster i Arrival. Trogna läsare minns kanske att jag gillar det.
PS Om serien blir en hit kommer Annie Lennox-låten No More »I Love You’s« få ännu fler Spotify-spelningar än de 81,3 miljoner spelningar den redan har.
A Murder at the End of the World har premiär på Disney+ den 14 november.
Dokument inifrån: Stalker
Journalisten Johannes Hallbom har gjort en dokumentär om Felix, som under flera år blev stalkad och trakasserad av en eller flera personer bakom ett anonymt telefonnummer. Jag gillar att tonen påminner en del om P3 Dokumentär. Man riktigt känner obehaget av att vara förföljd, det gör i alla fall jag. Alla tre delar ligger ute nu.
Dokument inifrån: Stalker finns på SVT Play.
David Holmes: The Boy Who Lived
Vi får lära känna David Holmes, en före detta stuntman som jobbade som stuntman för Daniel Radcliffe i Harry Potter-filmerna ända tills han under förberedelser för Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1 bröt nacken. Vi får inte se det hända, men vi får se vilken suverän stuntman han var och vilken kämpe han är nu (om man kan säga det utan att det låter dumt). I dokumentären säger han »You’re only living when you’re nearly dying« och att han skulle fortsätta med stuntjobbet så fort han kunde, om han kunde. För mig var det perfekt att se honom vägra ge upp (även om jag självklart förstår att vi troligen inte skulle få se det).
David Holmes: The Boy Who Lived har premiär på HBO Max den 16 november.
Brawn: The Impossible Formula 1 Story
Det är så klart ingen nyhet att många ääälskar Keanu Reeves och när han ger sig in i något så verkar han leva och andas uppdraget. Som när han gjorde intervjuer i dokumentären Side by Side, om filmhistoria för både digital och gammaldags filmproduktion. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den.
Så när han pratar F1 blir det till och med intressant för mig som försökt ett tiotal gånger att bry mig om F1, men som också nio gånger av tio slutat kolla innan loppen gått klart. Men den här dokumentärserien kommer jag se klart.
Brawn: The Impossible Formula 1 Story har premiär på Disney+ den 15 november.
Veckans repris
Eftersom The Killer har premiär på Netflix i dag blir det repris på min text från förrförra veckan.
The Killer
Med Michael Fassbender som yrkesmördare och David Fincher i regissörsstolen kan väl inget går fel? Nä, och det gör det inte heller. I alla fall inte när det gäller det vi tittare får se. Yrkesmördaren (Fassbender) råkar däremot ut för en rejäl dos trubbel redan tidigt i filmen.
Om man tycker att Mission Impossible-filmerna är Bond på steroider så är The Killer hemmafixarversionen av Bond, i alla fall enligt Finchers skämtsamma svar i Nicholas Wennös mycket läsvärda David Fincher-intervju i DN.
Om man är lite gnällig kan man säga att The Killer är ännu en hämndfilm i samma skola som The Equalizer- och/eller John Wick-filmerna. Men jag tycker att The Killer är betydligt bättre än valfri film ur de filmserierna.
Soundtracket består av endast The Smiths-låtar och den synthiga filmmusiken är, som vanligt när det gäller Fincher, skapad av Trent Reznor och Atticus Ross.
Min vana trogen vill jag inte råka säga för mycket, så jag säger: Se!
Spridda anteckningar
Det är mycket (!) voice over. Inte mig emot.
Yrkesmördaren håller på med yoga.
Vid ett tillfälle använder han niotumsspikar och säger också »Nine Inch Nails«. Jag gissar att det är en Trent-blinkning.
När yrkesmördaren är i Paris säger han att han klär sig som en tysk. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det var roligt.
Översättaren översätter Q-tips till bomullspinnar. Jag skulle säga Topz.
Tillägg: Att yrkesmördaren håller till på ett före detta WeWork-kontor är en perfekt tidsmarkör.
Tillägg: Kerry O'Malley är suverän som sekreteraren Dolores.
Tillägg: Titelsekvensen är guld.
Det är otroligt snyggt och välspelat, men räcker inte riktigt hela vägen till en femma.
Betyg: 📺📺📺📺⬜️
The Killer har premiär på Netflix i dag.
Veckans påminnelser
Förra årets jul- och nyårsspecial av Hela England bakar (The Great British Bake Off) finns på TV4 Play.
Säsong 2 av Julia har premiär på HBO Max den 16 november. Jag har fortfarande inte sett klart första säsongen. Jag skäms.
Säsong 4 av For All Mankind har premiär på Apple TV+ i dag. Jag är fortfarande på säsong 2.
Säsong 2 av Annika – Mord till havs har premiär på SVT Play den 15 november. Jag försökte se säsong 2, men nix pix, serien är fortfarande inte för mig.
Robbie Williams-dokumentären på Netflix måste jag se.
Teven väntar,
Björn