TVdags med Björn Finér #113: Colin Farrell i oemotståndliga ny-noiren »Sugar« & ännu en talangfull Mr Ripley + mer!

I veckans nyhetsbrev: Sugar, Ripley, Squaring the Circle (The Story of Hipgnosis), Veckans trailerskörd, Tre guldkorn på SVT Play & Veckans påminnelser.

Colin Farrell som klippt och skuren för ny-noiren »Sugar«

I dag är det äntligen premiär för ett av vårens största utropstecken. En ny-noir-serie med Colin Farrell som deckaren John Sugar, komplett med voice over och bekymrade ögonbryn (och få personer har så bekymrade ögonbryn som Farrell). Vi kommer in i slutskedet av ett fall, allt är i svartvitt men glider sömlöst över till fullfärg när fallet är löst. Snyggt!

Sugar får i uppdrag av Hollywood-producenten Jonathan Siegel (spelad av makalösa James Cromwell, en favorit sedan han spelade bonden i Babe – den modiga lilla grisen) att hitta Siegels försvunna barnbarn Olivia (Sydney Chandler, som spelade Chrissie Hynde i Danny Boyles suveräna Pistol).

Sugar sätter fart med att intervjua alla som har någon som helst koppling till Olivia.

Jonathans son, Bernie (Dennis Boutsikaris), också han filmproducent, är inte alls orolig över att dottern är borta.

Bernies son och Olivias halvbror David (Nate Corddry) är en gammal barnstjärna som försöker göra comeback. Inte heller han oroar sig över att Olivia är borta. Känslan av att han är en föredetting förstärks av att alla kallar honom Davy, vilket han alltid rättar till David.

Att varken halvbrodern eller pappan är oroliga kan förklaras med att det inte är första gången Olivia försvinner, hon har drogproblem får vi veta.

Ytterligare ett intervjuobjekt är Melanie (Amy Ryan, oförglömlig som Beadie Russell i The Wire), Bernies exfru och Olivias före detta styvmamma. Farrells och Ryans samspel är suveränt!

Andra aktörer:

• Hunden Wiley.

• Margit (Anna Gunn från Breaking Bad), mamma till Davy David.

• Sugars uppdragsgivare Ruby (Kirby, som spelade Officer i habila Culprits nyligen).

• Galningen Stallings (Eric Lange, Radzinsky i Lost).

I slutet av sjätte avsnittet (av totalt åtta) får vi tittare reda på någonting som jag gillade skarpt men som jag kan tänka mig inte faller alla på läppen (och det är inte att Sugar och hans närmaste krets alla tillhör en samling polyglotter, vilket de gör). I SVT:s recension kallade Lydia Farran-Lee det vi får reda på »en helt vansinnig plot twist« och fortsatte »det är det konstigaste jag sett på flera år«. Som sagt – det funkar för mig!

Sugar är skapad av Mark Protosevich, som tidigare skrivit manus till bland annat I Am Legend (2007) och Thor (2011). Hälften av avsnitten är regisserade av The Constant Gardener-regissören Fernando Meirelles och de resterande av skådisen och regissören Adam Arkin. Klippningen är enastående och att de rakt igenom hela serien använder filmklipp från gamla Hollywood-rullar tycker jag görs stilfullt, det visar att Sugar är en filmnörd utan att köra ner det i halsen på oss (eller också gör de det, bara det att jag älskar det). Vinjettmusiken, Street Fighter Mas av Kamasi Washington, sätter en perfekt jazzig noir-ton i början av varje avsnitt.

Summa summarum

En snygg ny-noir med Colin Farrell i toppform. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

Sugar, avsnitt 1–2, har premiär på Apple TV+ i dag. Nya avsnitt släpps på fredagar.

»Sherlock«-Moriarty som »Ripley«? Ja, varför inte!?

Rom, 1961. Tom Ripley (Andrew Scott) har precis slagit ihjäl någon och släpar denne någon nerför en trappa. Efter det hoppar vi tillbaka i tiden sex månader, till New York.

Ripley är ännu en nytolkning av berättelsen om Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley. Det är svårt för mig som filmdiggare att inte jämföra serien med Anthony Minghella-filmen The Talented Mr. Ripley (1999) och även om jag inte hade sett filmen på flera år minns jag den så pass mycket att vissa scener känns som karbonkopior av några scener ur filmen.

Precis som i The Talented Mr. Ripley får Tom i uppdrag av skeppsredaren Herbert Greenleaf (Kenneth Lonergan) att åka till Italien och övertyga sonen Dickie (Johnny Flynn) att komma hem. Skeppsredaren tror att Tom och Dickie är vänner, vilket de inte är. Väl i Italien lär dock Tom känna Dickie och Dickies flickvän Marge (Dakota Fanning).

Fem anledningar till pepp

1. Andrew Scott är ingen Matt Damon. Det är en helt annan Tom Ripley vi får se, på gott och ont. Scotts version känns mer som en sociopat än som en person som får »guldfeber«, för det känns som det är det Matt Damons Ripley får. (Se även plats nummer ett under rubriken nedanför.)

2. Dickies »konst«. Jag skrattade rakt ut när Tom fick se Dickies »konst« första gången.

3. Skrivmaskins-»porren«. Älskar skrivmaskiner!

4. Cameon i slutet av säsongen är lite rolig.

5. Dakota Fanning är betydligt mer intressant än Gwyneth Paltrow.

Fem anledningar till depp

1. Andrew Scott är ingen Matt Damon. Scotts Tom Ripley känns betydligt mer glädjelös, så det är mycket svårare att förstå vad som driver honom än vad som drev Matt Damons Ripley. Skådismässigt gillar jag dem båda.

2. Johnny Flynn är ingen Jude Law. Det är betydligt svårare att förstå varför den här Tom Ripley vill vara Dickie. Han är inte dålig, men han är långt ifrån lika glassig som Jude Law är med sitt bländvita leende, sin brunbrända lekamen och sina guld-lockar.

3. Eliot Sumner är verkligen ingen Philip Seymour Hoffman.

4. Jag är inte så intresserad av själva brottsutredningen. Det var jag inte förra gången heller.

5. Svartvitt är så klart stiligt, men jag hade gärna sett allt det snygga i färg.

Ripley är skapad och regisserad av Steven Zaillian, som skrev det Oscarsvinnande manuset till Schindler’s List (1993) och lite mer nyligen The Night Of. Hela Ripley, utom en liten snutt i ett sent avsnitt, går helt i svartvitt med filmfoto signerat Robert Elswit, Oscarsvinnare för fotot i There Will Be Blood (2007).

Summa summarum

Om du inte har sett The Talented Mr. Ripley eller om du inte minns filmen är det absolut värt ett försök, men jag hade hoppats på någonting … mer.

Ripley finns på Netflix. (The Talented Mr. Ripley finns på Netflix, SkyShowtime och Tele2 Play.)

Brittiska omslagspojkar i »Squaring the Circle (The Story of Hipgnosis)«

Hipgnosis var en engelsk designfirma som bestod av Storm Thorgerson och Aubrey »Po« Powell. De gjorde bland annat omslagen till Pink Floyds The Dark Side of the Moon och Wish You Were Here och till Led Zeppelins platta Houses Of The Holy.

Om du älskar att höra pop- och rockstjärnor prata om sina skivomslag från 1970- och 1980-talen och/eller om du gillar att höra designers berätta om vad de höll på med på jobbet – då är det här för dig. De pratande huvudena sitter på bland andra Paul McCartney, Noel Gallagher, David Gilmour, Roger Waters, Robert Plant, Peter Gabriel och Peter Saville.

Squaring the Circle (The Story of Hipgnosis) finns på Netflix.

Veckans trailerskörd

Boat Story

Jag har inte hunnit se något av Boat Story än men trailern ger mig mer träsmak än mersmak, så jag får se hur jag gör.

Boat Story, avsnitt 1–2, har premiär på SkyShowtime i dag. Nya avsnitt släpps på fredagar.

Scoop

Keeley Hawes! Gillian Anderson! Rufus Sewell!

Scoop har premiär på Netflix i dag.

Midsommarnatt

The Playlist- och Störst av allt-regissören Per-Olav Sørensens nya serie. Med Pernilla August i en av rollerna.

Midsommarnatt har premiär på Netflix den 11 april.

Dead Boy Detectives

För er som väntar på nya The Sandman-säsongen kommer snart en The Sandman-spinoff.

Dead Boy Detectives har premiär på Netflix den 25 april.

Tre guldkorn på SVT Play

• Nomadland

• Spy Game

• Den amerikanske vännen

Veckans påminnelser

• From finns på Netflix. Den perfekta sommarskräckserien. Här skrev jag några rader om den.

• Dexter, säsong 1–8, finns på Netflix. Om du inte har sett Dexter tidigare kan det vara värt ett försök. (Dexter: New Blood finns på SkyShowtime.)

Vi ses,
Björn